Vi fick var sin mugg vatten av flickan som arbetade på Grillen. Vi satte oss vid ett bord som ännu befann sig i skugga på Bergslagstorget. Det var mitt mellan frukost och lunch en dag här lite tidigare i augusti.
– Jag och min sambo och våra barn cyklar ner till centrum ibland på helgerna för att ta en glass eller så. Det har blivit riktigt trevligt här sedan biltrafiken leddes om och det brukar vara en hel del folk ute på torget och på Joan´s, sa Nina Melander och svepte med handen över Bergslagstorget.
Hon började arbeta på Aurubis i Finspång 2006. Det var där och då hon för första gången tog ett jobb som chef.
– Jag föddes och växte upp i Övik. När en granne fick veta att jag blivit antagen till civilingenjörsutbildningen i Luleå så sa han att "jaså du ska bli ingenjör och chef du?" Då slog jag ifrån mig sånt prat bestämt. Jag ville bli ingenjör men jag ville arbeta själv och inte tala om för andra vad och hur de skulle arbeta. Jag har i och för sig alltid tyckt om att ha koll på saker och ting och när något - en fest, en resa eller något vad som helst - skulle styras upp så åkte ofta mitt lilla anteckningsblock och penna upp ur väskan och så började jag skriva ner vad folk sa och drog upp planer för vad som behövde göras. Men chef; nej det hade svårt att se mig som, berättade Nina Melander och log åt minnet.
Det ingenjörsprogram hon studerade på Luleå tekniska universitet hette "Industriell arbetsmiljö".
– Det var ett maskinprogram som utöver maskiner hade stort fokus på maskiners relationer och samspel med människor. Vi läste ganska mycket psykologi, vilket passade mig mycket bra. Jag är mycket intresserad av människor; varför vi gör som vi gör och är som vi är, sa Nina.
Civilingenjörsutbildningen förde henne till Östergötland. Programmet var förlängt med ett år. Det året skulle ägnas åt praktik ute i produktionen på ett industriföretag. Nina Melander hamnade på Ericsson i Norrköping och kom då att fatta tycke för staden och dess östgötska omgivningar. När utbildningen var färdig arbetade hon under några år på Astra i Södertälje och på SKF i Katrineholm. Det var en veckopendlande tillvaro för Nina precis som det var för hennes sambo.
– Han arbetade i och för sig på Holmen men inte i Norrköping utan på Holmens pappersbruk i Hallstavik några mil utanför Uppsala. Vi försökte få ihop det med jobb och liv så att vi kunde bo ihop mer på riktigt. När jag arbetat ett år i Finspång hittade vi ett litet fint radhus som låg så vackert vid en sjö och när Holmen samtidigt sa ja till att min sambo kunde sitta i Norrköping och arbeta så slog vi till! 2007 blev vi Finspångsbor och vi trivs jättebra här, sa Nina Melander vars familj med tre barn i varierande grundskoleåldrar har växt ut ur det lilla radhuset och numera huserar i en villa i Hårstorp.
Hon arbetade på Aurubis fram till dess att företaget la ner sin produktion i Finspång 2013. Sedan fick hon chansen att arbeta på Siemens innan hon för ungefär tre år sedan rekryterades till Hydro, ett globalt tillverkningsföretag.
– Produktionsplanering och logistik har varit mina främsta arbetsområden. Men när jag kom till Hydro så var det som underhållschef; vilket var en stor utmaning vill jag lova. Chefskapets "människodel" är ju gemensam om man säger så. Att stödja, uppmuntra och att ibland behöva peka med hela handen är något som finns med i allt chefskap. Men varje produktion har också sina praktiska särarter. Som underhållschef på Hydro har jag verkligen fått börja från början när det gäller det praktiska chefskapet. Jag känner hela tiden pulsen från produktionen, vilket är viktigt för mig, sa Nina Melander.
Övik - åtta E4-timmar norrut - är mer än dubbelt så stort som Finspång. Men Nina tycker att orterna påminner om varandra. Och inte bara för de stora och många industrierna.
– Finspångare är öppna och lätta att ha att göra med. Det gillar jag, sa Nina.
Så har vi det här med idrotten. Finspång har ju sina världssimmare. Och Nina har sina fotbollsspelare
– Jag spelade fotboll i Hägglunds Idrotts- och fritidsklubb. Den anrika klubben har sitt namn efter den stora industrin Hägglunds. Jag var inte bäst i laget ska jag ärligt säga, sa Nina och skrattade.
Hon var lagkamrat med de blivande världsspelarna Frida Östberg och Malin Moström som skördade stora framgångar med Umeå IK och med svenska landslaget.
– Inte minst Malin var fenomenal redan som litet barn. De vuxna sa att hon "låg i kurvorna när hon sprang på planen och att bollen satt som ett plåster på foten hennes", berättade Nina.