Ringstadholms slott låg på en liten holme i Motala ström, en knapp halvmil uppströms från Norrköping, nära dagens Fiskeby bruk. Av det kungliga slottet återstår enbart höga murrester.
Varför borgen byggdes just här är oklart. Den behärskade visserligen den viktiga vattenvägen från det inre av Östergötland till Bråviken, men den kunde inte kontrollera några landsvägar och var knappast till skydd för handelsplatsen i Norrköping. Kanske ersatte Ringstadholm det slott som kungen enligt ett fredsfördrag från 1310 skulle riva och som förmodligen låg i Knäppingsborg.
Ringstadholm omtalas första gången i ett brev från åren 1312–1314 och kallades då turris (torn). Det innehades av den tyske greven Henrik av Gleichen och skulle återlämnas till kung Birger Magnusson. Enligt yngre notiser belägrades, intogs och förstördes Ringstadholm 1318. Det var ett av många slott som intogs när kung Birger störtades efter Nyköpings gästabud.
Borgen nämns därefter inte i källorna förrän 1368 då Valdemar Eriksson (Bjälboätten) utfärdade ett brev här. Ringstadholm var troligen Valdemars sätesgård och kanske var det under hans tid som anläggningen återuppbyggdes.
Nio år senare bytte hans son Erik Valdemarsson bort godset Ringstad – och sannolikt också Ringstadholm – till drotsen Bo Jonsson (Grip). Bo var landets absolut rikaste man och genom sin förmögenhet och ett omfattande innehav av slottslän var han Sveriges egentlige härskare.
För att inte länen och därmed makten skulle övergå till kung Albrekt bestämde Bo i sitt testamente att en grupp stormän skulle förvalta hans län och gods. De blev efter drotsens död 1386 en maktfaktor i svensk politik och Margareta av Danmark blev svensk drottning med deras stöd. Ringstadholm har uppfattats som gruppens huvudfäste.
Drottningen återtog systematiskt gods från frälset till kronan. År 1404 höll Margareta en räfst i Norrköping dit hon kallat stormän, biskopar, kyrkoherdar, borgare och bönder. Hon frågade om Ringstadholm med rätta tillhör kungadömet och mötet svarade enhälligt ja. Bo Jonssons son Knut måste därmed avstå slottet.
Östergötland delades upp i flera län, däribland Ringstadholm, Stegeborg och Rönö. Ringstadholms ringmur kan ha byggts sedan kronan återtagit slottet, men det är inte uteslutet att det skedde redan under Bo Jonssons tid – datering saknas.
År 1434 utbröt Engelbrektsupproret. Ledda av bergsmannen Engelbrekt Engelbrektsson tågade dalkarlarna söderut och snart anslöt stormän till upproret mot unionskungen i Köpenhamn. I augusti belägrades Ringstadholm vilket livfullt återges i Karlskrönikan, som skildrar tidens politiska historia. När hövitsmannen Henrik Styke vägrade kapitulera ska Engelbrekt vredgat ha svarat: ”Före veckans slut drager jag dig vid håret ut”. Belägrarna byggde ett fem våningar högt torn på en flotte för att forcera slottsmurarna och försvararna gav upp utan strid.
Det verkar inte att skett någon förstörelse i samband med belägringen 1434. Slottet fortsatte att vara ett förvaltningscentrum och Engelbrekt tillsatte en allierad frälseman som fogde. Två år senare hamnade Ringstadholm återigen i händelsernas centrum. Efter mordet på Engelbrekt flydde nämligen mördaren Magnus Bengtsson (Natt och Dag) och hans far dit.
I slutet av 1469 inleddes ännu en belägring av Ringstadholm. Den anfallande hären leddes då av kung Karl Knutsson (Bonde) som ville ta slottet från sina politiska motståndare. Förhandlingar i Söderköping ledde fram till en kapitulation i mars 1470 och besättningen avtågade. Ringstadholm plundrades, brändes och revs delvis. Slottet låg därefter öde under resten av medeltiden.
I fullt utbyggt skick bestod Ringstadholm av en liten rektangulär huvudborg och en större förborg. Det var en stark borg, konstaterar Christian Lovén i sin avhandling om borgar och befästningar i det medeltida Sverige: ”Då den uppfyllde hela holmen hade en fiende svårt att finna angreppspunkter och murarna kan att döma av tjockleken ha varit höga”.
Ruinen har i dag upp till fyra meter höga murar av gråsten och tegel, men på grund av ris och sly är lämningarna svåra att studera. En dåligt dokumenterad utgrävning genomfördes i början av 1900-talet och Föreningen Gamla Norrköping gjorde vissa restaureringsarbeten 1955. I övrigt har intresset varit svalt för vad historikern Björn Helmfrid kallade ”ett av vår stads förnämsta fornminnen”.