Den här krönikan kommer under en tid att handla om fostran och olika former av ledarskap. Hur får man en människa att göra som man vill att hen ska göra? Hur får man barn att göra som man vill att dom ska göra och hur får man barn att låta bli att göra saker som inte är bra för dom eller andra?
Jag ämnar alltså framföra en del tankar om detta, var 14:e dag allt medan Sverige mörknar. Nog kan detta tyckas som hybris men jag hoppas att det kan bli till nya tankar och samtal.
OS pågår för fullt just nu. Hur skapar man fokus och disciplin hos idrottare? Man skulle ju kunna tänka att målet för dessa atleter är så tydligt att dom utifrån egen vilja och förståelse borde välja att göra rätt. Jag läser om hur det fungerar i fotbollsklubbar med böter för sen ankomst, att inte hålla ordning eller att dra på sig onödiga varningar. Man tycker spelare på högsta nivå tjänar så mycket att den typen av ledning inte skulle fungera men möjligen har jag fel.
Jag vill för egen del gärna tro att den som förstår varför man ska göra si eller så och dessutom känner sig uppskattad i en social gemenskap kommer att välja rätt. Nu är det ju inte så lätt uppenbarligen eller som min dagmamma alltid sa när frågorna blev svåra ” det är mycket mellan himmel och jord”.
Själv fostrades jag av min ensamstående far. Han kunde om han ville nyttja fysik bestraffning men det gjorde han bara en gång. Jag hade gått över en gata som jag inte fick gå över. Dels ansåg far att gatan var farlig i sig dessutom fanns Stångån på andra sidan. Jag fick en dask på stjärten. Jag minns mer min förvåning än någon smärta.
Det var inte rädsla för fysisk bestraffning som fick mig att välja rätt. Nu vill jag verkligen inte påstå att jag gjorde rätt hela tiden men far fanns med i mina val.
Vid ett tillfälle hade jag som chef lärande samtal med all personal. Vi talade om uppväxt och vad som styrt varje enskild individs val. Nästan alla framförde att dom inte ville göra sina föräldrar besvikna. Få talade om rädsla för bestraffningar utan alltså framför allt om att inte vilja göra dom man älskar besvikna. Jag vet att det även gällde mig. För att den formen av fostran och ledning ska fungera krävs naturligtvis att barnen känner till föräldrars värderingar och åsikter. Man behöver alltså samtala regelbundet med sina barn och inte bara förmedla värderingar utan också visa intresse för barnets tankar.
Många har noterat att mobiler nu för tiden ofta hamnar i vägen och mellan barn och vuxen. Det är lätt för oss äldre att se just detta som ett problem. Det är svårt att låta bli att kolla sms eller andra flöden och mycket svårt att låta bli att svara. Man kan hoppas att det kommer att bli vanligt att någon svarar ” hej, jag leker med mitt barn just nu jag kan ringa dig sen” Det barn som hör det kommer att förstå sin betydelse och känna sig vald. Stunderna för samtal med barnen är alltså viktiga. När barnen blir äldre kommer tillfällen till samtal allt mer sällan spontant. Det betyder att man måste orka avbryta det man gör när väl chansen uppkommer. Prioritera helt enkelt - hur svårt det än kan vara. Barn som vet att dom prioriteras behöver inte kräva uppmärksamhet.
En del bär föreställningar om att det var bättre förr och som vanligt finner jag mig undra ”när var förr?”. Det var bara jag på min gård som hade en ensamstående förälder. Alla andra hade mammor som var hemma hela dagarna. Men man bör veta att alla barn skickades ut på morgonen och var bara välkomna in när det var tid att äta eller om det regnade. ”Får jag släppa in” kunde dom då fråga och ibland gick det för sig men det var ofta trångt och svårt att leka inne. Så nej det handlade inte om samvaro med barnen. Mödrarna skötte hemmen, hade kafferep och maten på bordet när fäderna kom hem.
En vanlig fras på min gård var ” vänta bara tills pappa kommer hem”. När mammorna tjatat ett tag lämnade dom uppfostran till papporna. Jag hade min dagmamma som kunde upplysa mig om att ”det finns mycket mellan himmel och jord” men hon hotade aldrig med att säga till min pappa. ”vi säger inget till pappa” kunde hon tvärtom säga. Han hade ju lite problem med nerverna vilket var allmänt känt.
Men pappa talade alltid med mig. Inte bara för att han var klok utan för att han bara hade mig att tala med. Han pratade även om sådant som gjorde honom ledsen. Han var genuint intresserad av hur jag tyckte och tänkte. Han sa alltid att jag var hans prins och det kände jag. Det skulle senare visa sig att världen inte var informerad om saken. Inget av det han talade om skrämde mig. Det enda som skrämde var när han tappade greppet, när nerverna inte höll och han blev oberäknelig. Jag var prioriterad och kände det.
Samtal är alltså en viktig del i fostran och ledning. Samtal kan inte vara ensidiga och kräver intresse och fokus. Man behöver ha ögonkontakt och dröja i den så att man ser hur den andre känner.
En fråga ligger i botten för allt detta. Vad vill vi fostra till och mot vilka mål vill vi leda? Grunden för vår personlighet och våra värderingar läggs tidigt. På samma sätt kan vi tidigt få sår som vi för all framtid tvingas vårda. ”Din vilja sitter i en grantopp och växer” sa dom till mig när jag var liten men den växte i det sammanhang jag fanns i och den formades av min fars värderingar.
- Vad ska jag göra, säger någon, han lyssnar, han bara fortsätter.
- Du måste tala men honom, svarar jag som du, bäste läsare, kanske anar.
- Tror du inte att jag gjort det då, säger personen och känner sig förolämpad
- Nej jag tror inte det, ni måste prata när det är bra och inget har hänt och du måste även lyssna, inte bara prata själv. Ett samtal alltså. Tala med honom inte bara till. Han precis som alla andra vill att du ska vara stolt över honom. När barn väl gett upp den strävan blir det däremot riktigt svårt.
Nåväl det finns mycket mellan himmel och jord och när det är svårt är det verkligen inte lätt. Nu börjar skolan och skolgången behöver regelbundet samtalas. Men hur ska man orka som förälder? Bränslet heter kärlek för så finurligt är det ordnat, att vi älskar våra barn, det gäller bara att låta dom veta det om och om igen.