Min pompösa fasad består i att framstå som mer intellektuell och godhjärtad än vad jag egentligen är. En karaktärsdefekt som säkerligen delas av fler, men det gör ju inte min bikt mindre relevant. Låt oss avgränsa rannsakan till något så banalt som tv-tablån. Jag vill gärna vara en person som följer Babel, K-special, Vetenskapens värld och Agenda. Jag vill helt enkelt framstå som en betydligt skönare intellektuell och kulturell snubbe än vad jag egentligen är. Okej, jag tittar faktiskt på dessa program ibland och då låter jag omvärlden få reda på det.
“Såg ni intervjun med Klas Östergren? Visst är den väl ett mästerverk, den nya tegelstenen Renegater”?
Det jag inte talar lika öppet om, är de program som jag ser i smyg bakom min skämskudde. Den ligger alltid redo i soffhörnet och ibland dubbleras skammen, dels för att jag känner skam för deltagarna i programmet dels för att jag skäms över mina självgoda avsikter med att titta på programmet.
Antikrundan är egentligen inget program som borde generera skam. Det finns en viss nördighet som jag kan fascineras av, men skämskudden åker fram till slut och det är när den skamlösa girigheten uppenbarar sig hos samlarna. I regel är det någon skrupelfri skrotsamlare som har baxat dit en tung och skrymmande pjäs. Det kan vara en gigantisk klocka, ett trasigt vagnshjul eller en gammal spinnrock, som har fraktats land och rike runt för bli värderad. Det är rart och skamligt på samma gång, särskilt när experterna frågar gästen om vad hen tror att den fula porslinsservisen är värd och skrotsamlaren ljuger experten rakt upp i ansiktet:
“Nej då, pengarna har ingen betydelse, den här kinesiska teservisen är ett arvegods från min kära moster och affektionsvärdet är det enda som har betydelse”.
Experten spelar givetvis med, men alla vet att det enda som är intressant är hur mycket som kan tjänas på vindsröjningen och att det vore så befriande om någon kunde säga: “Du, vi skippar väl historiken bakom det här dammiga hittegodset. Tala om hur mycket cash jag kan få istället ”.
Lyxfällan är ett annat program som kräver sina skämskuddar. Dels går det åt en kudde av medlidande för de stackarna som har lurats att vara med i programmet. Jag skäms å deras vägnar när de snyftande försöker förklara logiken i att de tar sms-lån för att köpa tv-spel och chips istället för att betala hyran. Då skäms jag för deras skull och för att mina egna fördomar blir besannade. Den andra kudden är för att jag känner mig som ett helgon, bara för att jag inte går back 37 000 kronor varje månad, för att jag inte tar sms-lån för att tillfälligt skyla över tidigare skulder och för att jag inte behöver samla ihop mina pinaler för loppmarknad på Tyska torget. Jag känner dubbelskam för att Lyxfällan lockar fram den dåliga människan i mig.
“Jag kan visserligen vara omdömeslös, men det finns alltid någon som är värre och det får mig att må lite bättre.”
Go´kväll förtjänar också sin skam. Dels för att jag anser mig vara alldeles för ung för att titta på dylika seniorprogram. Om någon avslöjar mig, skulle jag skylla på att batterierna i fjärrkontrollen dog precis när jag skulle zappa över till Babel eller Agenda.
Det finns en programpunkt som förtjänar en extra skämskudde och det är när någon stackare ska sitta vid ett dukat bord och låtsas bjuda in intressanta middagsgäster till en påhittad middagsbjudning.
Det är budget-TV i sitt esse och varje gång fjärrkontrollen fastnar på den här övningen, förbryllas jag över vilka gäster de låtsasbjuder. Det brukar bli Jesus och Churchill, Moder Theresa och Marilyn Monroe och det finns också något pretentiöst i själva övningen, som att det faktiskt var på riktigt. Det blir lite som när överambitiösa föräldrar i skoöverdrag är på föräldramöte i förskolan och slår sig ner i minimöbler och låtsas dricka kaffe ur dockservisen.
Skämskuddens vara eller icke vara handlar givetvis om mina egna tillkortakommanden.
Skammen säger alltid mer om mina fåfänga försök att framstå som mer godhjärtad, kulturell och intellektuell än vad jag egentligen är. Och eftersom det ändå är sanningens år, vågar jag avslöja mina fantasigäster till den dukade låtsasmiddagen. Det får bli Thåström, Ricky Gervais och Charles Bukowski.
Med babyblå skoöverdrag på fötterna.
Sörplandes kaffe ur leksaksservisen.
Och varsin skämskudde i högsta hugg.
Shame on You