När vi träffades för någon vecka sedan för att få till några rader om vem han är och vad Finspångs kommun vill med kulturen så fanns det nästan ingen ände på allt som Håkan ville lyfta fram. Jag förstår honom. Finspång har så mycket inbäddad kultur att det kan upplevas som ogörligt att rangera och gradera alla uttryck och verksamheter på ett rimligt och verklighetsnära sätt.
Den här historien börjar i Ludvika och fortsätter mot Finspång. Jag kan ju inte gärna skriva "slutar i Finspång" eftersom historiens huvudperson ännu bara är inne i sitt sextioförsta levnadsår och dessutom utstrålar livsmod, framtidsplaner och förefaller att vara vid god vigör. Vart Finspångs kulturchef Håkan Forsberg tar vägen när arbetslivet avslutas vad det lider; det kan ingen veta. Kanske slås bopålen ner mer definitivt i det ständigt utbyggda torpet i Ljusfallshammar? Kanske bär det iväg till hustruns hemort Nacka; dit tunnelbanan för övrigt ska börja gå 2030? Eller så stannar paret kvar i sin lägenhet i Norrköping? Eller?
Vad som sker framåt är, som man brukar säga, en annan historia. Det stora stoppet i den här historien är hur som helst Finspång där Håkan Forsberg sedan 2019 är chef för kulturskolan, Kulturhuset, biblioteken och för den allmänna kulturverksamheten i kommunal regi. Kulturchef kort och gott. 2017 anställdes han som kulturskolechef. Redan 2004 gjorde han sina första tjänstgöringsår i Finspångs kommun; då som musikskolechef. Mer om allt detta senare.
Jag hade kontaktat Håkan för att få höra mer om Finspångs kulturella liv så som det ter sig från en kulturchefs perspektiv. Går det som jag har tänkt så kommer Håkan även att tipsa och lotsa mig ut till människor och verksamheter som bär upp och levandegör Finspångs kulturliv i föreningar och förvaltningar. Och som enskilda konstnärer och kulturskapare förstås.
Vi sågs på Folkbladets redaktion i Norrköping. Timmen vi hade på oss kanske utökades med en kvart, tiden bara flög iväg. Håkan Forsberg är en reflekterande och mångbottnad person med många erfarenheter och kvaliteter i bagaget. Han gillar människor, det märks. Och han har bra personminne. Jag tog med honom på en liten runda på redaktionen där fyra kollegor satt och arbetade. En kollega identifierade han snabbt som hustrun till en tidigare musiklärarkollega på De Geer gymnasiet och de bytte några raska ord om gemensamma bekanta. En annan kollega kände Håkan snabbt igen, de hade råkats vid ett tillfälle för många år sedan. Ute i fikarummet satt en medarbetare från ett annat företag i tidningskoncernen. Håkan Forsberg tittade några ögonblick på henne och gick sedan fram och hälsade och sa att "Visst är du mamma till ett par pojkar jag hade i den kommunala musikskolan i Norrköping på 90-talet?" Det var hon. Efter lite småprat kom han även på pojkarnas namn. Det där är lärarkvaliteter som heter duga. Lärare är viktiga personer för många barn och ungdomar. Att bli sedd och igenkänd av personer som man tycker är viktiga; det är bra för självkänslan.
Håkan Forsberg utbildade sig till musiklärare på Stockholms musikpedagogiska institut. Men först föddes han som sagt i Ludvika; en ort som enligt Håkan påminner ganska så mycket om Finspång.
– Ludvika är lite större, har några tusen fler innevånare. Men i allt väsentligt är de båda stora bruksorter som domineras av två globala företagsjättar; ABB i Ludvika och Siemens i Finspång, sa Håkan Forsberg.
Fabriken i Ludvika hette en gång i tiden Asea. Vid en sammanslagning med ett annat bolag fick det nya företaget namnet ABB. Såväl Asea som ABB har vid olika tider och på olika sätt varit ägare till de industriverksamheter som sedan början av 2000-talet ägs, drivs och utvecklas av Siemens i Finspång. Samhörigheten mellan de stora industrierna kan också avläsas av den som tar sig för att boka ett rum på hotellet i Finspångs anrika slott som stod färdigt 1685.
Hotellrummen har givits namn efter årtal som i efterhand kan ses som milstolpar i Finspångs historia. Hotellets tre sviter heter i årtalsordning: 1916 Asea, 1988 ABB och 2003 Siemens.
Att födas i Ludvika för att senare arbeta i Finspång är förvisso en viss förflyttning i den fysiska geografin, men samhällsandan, den psykiska miljön är kanske ungefär densamma?
– Det är ingen lätt fråga. Det jag hade svårt för med bruksmentaliteten i Ludvika var framförallt normen att man liksom skulle bli vid sin läst.
Läs fortsättningen i Folkbladet måndag 30 januari.