”Måste du skriva om resor hela tiden? Alla har faktiskt inte råd att resa!” sa en kvinna till mig.
Samvetet talade till mig. Är jag verkligen värd detta? Ett viktigt arbete, en stadig inkomst, hus, trädgård, häst och hund. Jag kan äta mig mätt varje dag. Jag är frisk. Och har dessutom råd att resa. Jag är oerhört tacksam över mitt liv.
Min make är snäll och försöker uppmuntra: ”Du har arrangerat toleransresor i över tio år och ordnat så att många som annars inte skulle haft råd har kommit iväg på lärorika resor.”
I påskas gjorde jag en liten toleransresa med min familj. Vi tillbringade några dagar i Amsterdam tillsammans med Anne Frank. För den som har råd behöver det inte kosta mycket mer än en finlandskryssning.
Börja med att läsa Anne Franks dagbok, den ocensurerade versionen. Den går att låna gratis på biblioteket. Prisvärd flyg- eller tågbiljett finns att boka på internet. Helt okej boende fås för ett par hundralappar. Kom ihåg att i förväg boka biljetter och eventuella föreläsningar på Anne Franks hus på internet, så slipper du stå tre timmar eller mer i kö. Teatern om Anne Franks liv på Theater Amsterdam är ett måste. Skådespelarna. Dekoren. Rekvisitan. Allt är enastående. Utan överdrift är det den bästa teatern jag sett. Och jag har sett några fler som är riktigt bra.
Om min man hade fått skriva den här krönikan hade han även tagit med att jag i samband med senaste resan gav fel nyckel till husvakten, åkte fram och tillbaka med ett utgånget pass, tvingade restaurangpersonalen att ligga på alla fyra på golvet och leta efter min kamera (som låg kvar på hotellet), samt att jag försökte beställa chicken dicks (kycklingsnoppar) fast jag menade chicken sticks. Plus lite annat smått och gott som roade mina nära. Men nu är det ju inte min make som skriver krönikan ...
Att läsa, resa och möta människor har varit min bästa utbildning i livet. Det känns inspirerande att jag inte ens har besökt hälften av världens länder, och jag ser fram mot alla böcker jag kommer att läsa, och människor som jag ännu inte träffat. Jag hoppas att jag får vara med länge.
Oj, nu blev det en krönika om att resa. Igen. Det är fascinerande med läsarrespons. I förra krönikan skrev jag om när min farmor slog en man i huvudet med sin handväska. Sedan fick jag ett telefonsamtal. Jag blev ganska paff. Mannen som blev slagen av min farmor, på 70-talet, hälsar att han inte har ont längre ... men det är en händelse som han aldrig kommer att glömma.