Jag önskar att tonläget varit mildare, typ “ vad oförskämt fräsch du ser ut för din ålder ” eller “ 50 är väl ingen ålder för en hunk som du." Nej, glåporden haglar, som om jag satt på death row och alla väntade på min arkebusering. “ Snart är det över” eller “Gud, vad gråhårig du har blivit ” eller favoriten “ Hur känns det att snart vara på dösidan”?
Men jag är inte bitter, utan bemöter påhoppen med stoiskt lugn och rak rygg. Eller inte, för ju fler som påpekar att det närmar sig, ju mer förnekar och doppar jag mitt gråhåriga huvud i sanden. Vi skjuter fram sanningen ett litet tag till.
Vi lever i en ålders- och utseendefixerad era, inget tvivel om det. Självklart bombarderas jag, eftersom allt är målgruppsanpassat, av floskler som “ 50 är det nya 30 ” eller artiklar som “ Så tränar du som 50-plussare ”. I sociala medier får jag reklam om potensmedel, pensionsförsäkringar och antirynkkrämer. Jag börjar förstå att ålderskriser i första hand orsakas av det yttre trycket att banka in åldrandet i medvetandet.
“ Du är en lycklig jävel som får leva, men tro inte att vi kommer att göra det lätt för dig… ”
Det går att förhålla sig till åldrandet på olika sätt, genom att paketera och relativisera. För att citera en av mina gamla husgudar, Uffe Lundell från låten “ Senare år ”:
“Förti är din ungdoms ålderdom femti är din ålderdoms ungdom"…
Om jag fram till nu har klunkat i ungdomens källa så är det nu den ofrånkomliga nedförsbacken som stundar. Jag som inte ens märkte när jag passerade krönet, jag missade min egen peak. Var befann jag mig då?
Handen på hjärtat så börjar även jag att se vissa ålderstecken. Det mest påtagliga är att jag vaknar i gryningen och uppskattar det. När de sommarlovslediga ungdomarna släpar sig upp någon gång efter lunch, har jag varit vaken i åtta timmar, genomfört dagens plikter och är redo för eftermiddagsluren. I själva verket så vaknar jag tidigt för att ryggen och blåsan förbjuder mig att sova längre och irritationen över barnens slapphet är egentligen avund över att jag inte längre kan sova så djupt och obehindrat som i ungdomsåren.
Ett annat tecken är kroppens gnisslande maskineri Det är dels ryggen som spökar i tid och otid, vilka madrasser och sovställningar jag än har. Vadmusklerna brister med jämna mellanrum, oavsett kompressionsstrumpor eller magnesiumtabletter. Och är det inte ryggen eller vaderna, så begränsar synen och hörseln mina vardagliga funktioner. Det är glasögon hit och vaxproppar dit och när jag nyligen var på semester med en jämnårig vän så diskuterade vi krämpor som om de vore krigsskador. Vi pratar mer om vilka skydd, behandlingar och mediciner som kan tänkas hjälpa, än vi pratar om personliga rekord i de idrottsgrenar som våra självbilder anser sig behärska.
Det tredje ålderstecknet måste ändå vara att tjurskalligheten blir värre med åren. Jag har väl i ärlighetens namn alltid haft svårt att inordna mig i regelverk eller att ta direktiv, men den här sidan blir mer utpräglad för varje år. Jag kan sympatisera med karaktärerna i filmer som “Griniga gamla gubbar” och “En man som heter Ove ”. Vardagsrutinerna blir alltmer rigida, jag himlar med ögonen åt ungdomens oförstånd och jag vägrar konsekvent ta till mig av nymodigheter som på något sätt tvingar ut mig på okända vatten.
Men… Det finns också en annan sida av myntet.
Jag har inte mått såhär bra på många år och det gäller både privat och i yrkeslivet. I djupet av mitt hjärta känner jag en tacksamhet över att vara den jag är och att vara där jag är idag.
Jag vill inte ha tillbaka mina ungdomsårs vinglighet och osäkerhet inför livets krav. Jag har ett underbart rikt liv idag med barn som är på väg att växa upp, med meningsfulla och kärleksfulla relationer och jag har ett utmanande yrke som uppmuntrar tjurgubben i mig att successivt lära mig nya saker.
Kanske är 50 det nya 30, men varför då? Låt 50 vara 50, med gråsprängd stolthet och ömmande, men rak rygg. Men vad man ska man då göra med den tid som återstår? Jag sitter inte inne med svaren, även om min inre Ove tror så. Jag tror dock att det måste handla om att vårda relationer, vårda fysiken och att vårda sinnet. För egen del borde jag le lite oftare, ge mig ut på fler okända vatten och försöka njuta mer av livet. En mening som jag förhoppningsvis kan hålla på avstånd är “Det var bättre förr"... – även om den skulle visa sig stämma.
Vi ses på dösidan.