Ännu en dödsskjutning. Jag sitter vid morgonkaffet och lyssnar på nyheterna. Jag tänker på hur skrämmande detta är men tar inte självmant itu med frågan om vad som behöver göras. Snart hörs någon expert ge alla svar men svaren känns ytliga och som tomma upprepningar. Jag tänker på de barn jag sett växa upp och hamna i brottsliga sammanhang. Det är sällan fråga om mysterium. Kanske borde jag formulera något av det jag tror mig veta och inte bara mumla? Skatan utanför tittar vaksamt på mig, som att jag inte är att lita på och kanske har hen rätt.
Barn som riskerar att hamna i brottslighet syns ofta i väldigt unga år. Dessa barn finns ofta i familjer som behöver stöd och kommer att behöva stöd under en ganska lång tid. Förskolan kan i detta ha en avgörande roll och vara bemannade så att förebyggande arbete blir möjligt.
Att tidigt börja med någon fritidsaktivitet är en erkänd skyddsfaktor mot olika former av utanförskap. Barn behöver därför erbjudas meningsfulla aktiviteter tidigt och en del familjer behöver stöd för att få detta att fungera. Skolan kan ha en viktig roll i detta ihop med fritidsgårdarna. En tydlig samverkan mellan olika aktörer är viktig när något ändå börjar gå fel. Polisen behöver vara med i det tidiga arbetet.
Varje barn som upprepat slår andra barn bör tas på allvar. De flesta barn slår aldrig andra barn. Dessa barn behöver tydligt och tidigt stöd. Det medför konsekvenser för barn som tidigt tas från ickefungerande familjer och alternativet kan vara stöd till familjen. Men om inget av detta blir av kommer det såklart ta sig olika uttryck.
Barn med olika svårigheter behöver beredas möjlighet till social gemenskap och få synas för sitt goda. Nog kommer en del barn att finna sig i hur det blev och dra sig undan men inte alla. Barn behöver få tilltro till samhället och sina egna möjligheter.
Skatan flaxar ett par flax bort när jag sträcker på mig vid kaffekoppen. Hen ser fortfarande kritiskt vaksamt på mig. ”Varför skulle just du vara att lita på”?
Nog är det lätt att ha åsikter om ditt och datt och nog är det lätt att fastna i föreställningen om att man själv vet bäst. Man bör granska sig själv kritiskt, ja inte hela tiden det orkar ingen men ibland då och då. Nog vill jag se mina barnbarn växa upp i ett tryggt, vänligt och solidariskt klimat. Ansvaret för egna barn innebär ett ansvar för samhället. Vi kan inte skydda våra barn från själva livet och samspel med andra. Andras trasigheter kan drabba våra barn vilket betyder att vi behöver bry oss även om hur andra barn än våra egna har det.
Nog händer det att världen tycks så skrämmande att man vill roffa med sig nära och kära till någon sorts öde ö och bara vara där i kärlek och närhet. Men samtidigt kan ju gemensamma saker och med många vara så härliga. Som att stå upp och sjunga för IFK på parken, vara på teater eller en härlig konsert. För nog var det så jag en gång tänkte mig saker att det skulle göras ihop och för allas bästa.
Barn är värda allt gott. Dom hoppas, förväntar sig och är nyfikna. Så tumlar dom ut i världen och ibland kommer det att göra ont. Ibland kommer livet att te sig skrämmande och då ska vi vara där vi vuxna. Alla barn är värda att få komma till sin rätt och lyckas men för att det ska vara möjligt behöver vi vuxna sluta att bara mumla över kaffekoppen. Saker behöver göras, inte för att skydda oss mot barn som blivit farliga utan för att skydda barnen så de aldrig hamnar där.
Jag får för mig att jag vill ge den misstänksamma skatan en bit frukostbröd men inte litar hen på min goda vilja. Utan tilltro kan en missa mycket här i livet.