Det är oktober med allt vad det innebär av regn, rusk, mörker, restriktioner och jobb. Livet fortlöper med dagar som flyter ihop till en repetitiv cirkel mellan sängen, soffan, jobbet, gymmet, soffan och sängen igen. Helgerna blir blåkopior av vardagarna, om vi undantar jobbet.
Arbetet som skolledare är långt ifrån statiskt. Att leda en skola med 500 tonåringar är ett hälsosamt klunkande i ungdomens källa. Att få leda en medarbetargrupp med höga ambitioner också dynamiskt och uppfriskande. De senaste åren har jag vant mig vid att ha mina rektorskollegor på distans, då vi har skolor i ett 30-tal kommuner mellan Ystad och Borlänge. Med jämna mellanrum träffas vi för möten och fortbildning men för ett par år sedan slog konferenströttheten till, när arbetsresorna mer blev en belastning än värdefull energipåfyllning. Samma väska skulle rivas ner från garderoben, tömmas på grus och fyllas med samma uppsättning strumpor, byxor och skjortor. Samma tågsträcka skulle avverkas och man checkade in på samma hotell och alltför ofta på samma rum. Det gick repriser i det mesta, allt från frukostens äggröra till mötesagendan. Jag blev en konferenszoombie , vilket kan tyckas som ett lyxproblem för alla som älskar hotellfrukost och hotellnätter. Situationen är snarlik den som artister och NHL-spelare beskriver som “ hotellrumsdöden ”, med den stora skillnaden att rektorer på konferens sällan får stående ovationer och hängivna fans. “Vi bara är, och sen är vi inte längre...och ingen vet varför vi var…”
Man saknar inte kon förrän båset är tomt. Efter ett halvår med covidrestriktioner den ordinarie arbetsveckan monumental i sin torftighet. Hotellrumsdöden har ersatts med de digitala mötenas förbannelse. Jag tillhörde den privilegierade grupp som viskade ett “äntligen” när restriktionerna om inställda fysiska möten trummades ut. Äntligen kunde jag få andrum från rutinerna med att packa skjortor, vänta på försenade tåg och ligga sömnlös på lågprishotellen. Men nu har jag ledsnat på möten i Google Meet och i Zoom. Jag är trött på att hålla presentationer utan att kunna se folk i ögonen och utan löpande dialog. Jag är trött på digitala möten där det antingen blir monolog, helt tyst eller när alla börjar prata samtidigt. Jag är trött på när mikrofonerna glöms att stängas av och när de glöms att sättas på och jag är trött på abrupta slut av möten när alla vinkar in i skärmen eller letar febrilt efter avstängningsknappen. Jag är trött på käcka tillrop som “ det är bara att gilla läget ” eller “ nu har vi gjort en insats för miljön ”. Jag är evinnerligt trött på att varje vardag numera följer exakt samma mönster.
Men, nu verkar det som att kossorna kan återvända till båset och då åsyftar jag givetvis på mina kära rektorskollegor, om än i begränsad upplaga. Vi har nämligen fått ett preliminärt löfte om att träffas i mindre grupper för att göra budgetarbetet inför nästa läsår. Vi ska träffas på något coronasäkrat boende, i mindre grupper och ägna oss åt intäkter, utgifter och nyckeltal. I en normal värld låter det föga upphetsande, men efter sju månader av socialt armod så känns det nästan som semester.
Nästa gång jag river ner väskan från garderoben och tömmer den på grus så gör jag det med lust och glädje stor. Jag har svårt att erkänna det, på grund av myten om mig själv som enstöring utan sociala behov. Men faktum är att jag saknar mina kollegor. Jag saknar den torra humorn, den förställda bitterheten och den passiva aggressiviteten som alltid infinner sig när det är dags för budgetarbete.
Det känns faktiskt som att vi ska åka på semester, men nu ska vi inte ta ledigt från jobbet för att vara med familjen utan nu tar vi semester från de digitala bojorna för att få träffa våra kära kollegor. Jag har aldrig längtat så mycket efter budgetarbete som i år och det är nog bäst att ta vara på den euforin för den är nog temporär. Det finns en förtjusande absurditet som möjligtvis kan liknas vid skyttegravarna under första världskriget, då de stridande linjerna gjorde eld upphör för att fira jul tillsammans innan de åter kröp tillbaka till leran och återupptog skottsalvorna.
Snart ses vi.
Kossorna... förlåt kollegorna och jag.
Och vi lovar att hålla den sociala distansen, hosta i knävecken och njuta av att få fördjupa oss i budgetens sköna värld...
Så är det med det.