Alltså, det måste sägas – igen. Nej, lärare har inte tio veckors sommarlov och, nej, vårt arbete försvinner inte för att eleverna går hem. Så, nu är det sagt - igen.
Efter skolavslutning dyker den sedvanliga kommentaren upp ett otal gånger - varje år, “Åh, nu skulle man vilja vara lärare, för nu har ju ni sommarlooov!!” Och som vanligt tittar folk klentroget på en när man tålmodigt förklarar att så inte är fallet. “Men vad gör ni när eleverna inte är där då??” Ja, vad gör vi egentligen? Undrar vad som krävs för att ta död på dessa myter, undrar om det någonsin varit sant. Det man kan säga dock, är att vi går in i ett lugnare tempo när eleverna tagit lov. Man får tid att städa sitt skrivbord, som kan betecknas som ett katastrofområde med otaliga högar med blandat innehåll från de senaste stressiga veckorna, andra konstiga högar med innehåll från resten av läsåret, nämen se där, den där grejen/texten/boken som jag har letat efter. Skulle faktiskt inte bli förvånad om nån gammal hoptorkad ostmacka, en möglig kaffekopp, nån bortsprungen katt, ja vad som helst, dök upp nånstans i röran heller. Man avslutar det gångna läsåret med utvärderingar/sorteringar/arkiveringar, man hinner prata med sina kollegor och påbörja planering inför nästa läsår. Allt detta tar tid och gör sig definitivt inte av sig självt. Så nej, det blir inga tio veckor.
Så här års kan man också fundera lite på en del av livets oförenligheter. Om man inte gör nåt, så blir det inget, om man inte pluggar, så lär man sig inget och om man inte anstränger sig, så kan man inte få högsta betyg. Man kan fortsätta en bit till, det är få förunnat att bli miljonärer eller nå stora framgångar utan hårt arbete, det är svårt att bli stark och få muskler om man aldrig tränar och det är svårt att komma nånvart om man sitter still. Hur mycket vi än önskar att det vore annorlunda eller hur orättvist det än kan te sig att det går så lätt för vissa, så vet ju de flesta att det är så här. Ändå står de där, eleverna, som vilat sig i form hela läsåret och nu plötsligt insett att terminen snart är slut. Storögt tittar de på mig när de får veta att det nog blir svårt att nå det där A:et utan att ha visat några sådana kunskaper eller förmågor. “Men jag ska ju ha A!” Jo, men vad ska jag sätta betyg på?
Det kan väl inte vara så illa att vi lär våra barn att man inte behöver anstränga sig för att få nåt? Att alltid välja den lättaste vägen. Sjukanmäla när nåt jobbigt sker i skolan. Även om stressen är förödande för många, så kan det aldrig vara bättre att lära dem att fly från ansträngningen. För att citera Karin Boye: “Nog finns det mål och mening med vår färd - men det är vägen som är mödan värd”.