En morgon utan fågelsång. Alla tycks ha funnit sitt hjärtas fågel. Nåväl ett par duvor håller igång, ingen skönsång direkt även om dom gör så gott dom kan. Som jag sitter där i sommarmorgonen blir deras sång till någon sorts fras som envist tjatas om ”ti-den går, skyn-da dig”. Jag försöker koppla av, vill jag svara, jag tränar mig på att inte skynda. Det är ju så många man ”ska” och så mycket man ännu vill och hoppas på.
Det har varit en ovanlig tid. Alla har sett på fotboll, alla har pratat om fotboll. En sorts vacker nationalism som handlat om glädje och lust. Man har kunnat se hur folk på läktarna delat upplevelsen med supporters från andra länder. FIFA har passat på att manifestera mot rasism vilket för fotbollsspelare troligen är en självklar hållning. Dom spelar till vardags i internationella lag med spelare från hela världen och i landslagen finns spelare med allehanda bakgrund. Att vara ”svensk” har handlat om att bo i samma land och hålla på samma lag. Inte om hudfärg, religion eller bakgrund. Många i Sverige har hejat på flera olika länder.
Vi har en del problem att åtgärda här på jorden. Många svåra problem men lösningen kommer inte att ligga i att dela in oss i ”vi och dom”. Man får hoppas att vi inte behöver gå igenom en katastrof för att fullt ut inse den saken. Det räcker kanske inte att hoppas. Det är ju vi som är framtiden även om den för en del av oss inte längre tycks lika oändlig. ”Tid-en går, skyn-da dig”.
Ett av mina barnbarn har just börjat spela fotboll som sin storasyster. När de på träningen spelar match springer alla dit bollen är, någon blir stående i egna tankar och någon ”flossar” en stund mitt på planen. ”Flossar”, ja du vet de där rörelserna med armar och höfter som vi i mogen ålder har svårt att få till. Jag känner hur varm jag blir när tränaren ropar ”bra” till just mitt barnbarn. Jag ser hur han får styrka och springer än mer. Uppmuntran fungerar på mig, på mitt barnbarn och troligen på alla. Det visste jag men som jag står där håller barnbarnets vattenflaska känner jag det i hela mig. Kanske blir det fotboll framöver för barnbarnet men det viktiga är att ha fått känna en möjlighet. Det kan bi landslaget, tänker jag lite fånigt, som jag stolt står där.
Fåglar påstås inte oroa sig för morgondagen. Den koltrast som fortfarande sjunger ut sin längtan om kvällarna torde då inte oroa sig för att inte hitta en partner utan jobbar bara på helt enkelt. I mogen ålder, som människa, finns mycket att oroa sig för. För egen del men mest för nära och kära. Man vet så mycket, har hört om så mycket och man är allt annat än aningslös. Det kommer ett sms, ”vi är framme nu”. Tack, svarar jag, varpå jag kan ta fram gitarren en stund. Det är ju inte något viktigt eller till någon större nytta att skriva sånger men om jag vet att allt är bra med nära och kära kan jag ge mig hän en stund. ”Ti-den går, skyn-da dig”.
Sommaren och semestern går fort, det är så mycket man vill hinna. Uppleva saker och vara med nära och kära. Man får skynda sig men det är svårt att skynda sig att ta det lugnt eller att skynda sig att njuta av stunden. Jag vill hinna sitta ensam i sommarnatten, fast omgiven av vänner barn och barnbarn. Jag vill hinna städa och fixa saker som aldrig annars blir tid till men jag vill också strunta i allt sånt. Jag vill noga planera min tid men även ta det som det kommer. Nog ville jag se fotboll men jag ville samtidigt vara ute i det härliga vädret.
Man kan inte regissera livet. Man kan inte bestämma vad som ska hända eller vad man inte vill drabbas av. Antingen är man med eller så är man inte. Den vän man ämnat vila med över ett glas eller två kanske inte alls behöver vila utan stöd. Satsa på sig själv, skulle man på 80-talet men många av oss fann det knepigt. Mitt yrkesliv har handlat och handlar om att bry sig om andra. Nog kan sådant trötta men samtidigt ger det en sorts mening jag inte kan vara utan. Jag får ju dessutom vila, ibland, det finns dom som aldrig får den nåden.
En talgoxe slår sig ner och vill dela min frukost. Hen ser uppfodrande på mig som om hen inte har tid att vänta. Jag delar med mig av osten och talgoxen flyger genast sin väg. Fågeln uppfattar inte min godhet, jag är en funktion och det är okey. Jag är gärna en funktion för andra bara någon ibland klappar mig på kinden och säger att jag är bra. Uppmuntran fungerar på mig.
Duvorna på taket tjatar vidare ”ti-den går, skyn-da dig”