Oss tre på 30 kvadrat.
Mamma och pappa. Jag älskar er men.
En dag in på jobbet efter tre veckor ledigt och jag har redan fått nackspärr och magen har gått i tusen bitar efter för mycket korvgrillning med Johnnys senap, rostad lök och sommarsprit. Dessutom tycker jag synd om mig själv för att min semester är över och försöker inte ens glädjas åt andras sommarplaner.
Så när pappa ringer och säger att han och mamma kommer upp till Stockholm och föreslår att vi alla ska gå på Allsång på Skansen börjar jag inte dansa jenka av glädje.
Klart att de ska komma hit, det är inte det men tanken på att jag ska trängas med femtontusen andra som uniformerat sig med Henry Lloyd-jackor eller transparenta regnponchos och som samtidigt viftar med hemmagjorda vi-älskar-dig-Sean-Banan-skyltar...vad dansar jag inte? Jenka!
Men jag vill att de ska komma, så vi hittar en lösning. De går på Allsångens generalrepetition och jag håller mig undan. Plus. Cyniskt nog tänker jag att pappas starka, hårbeklädda nypor kan klämma på spärren i nacken och mamma har säkert tusen knep för att reda ut en strejkande mage. Det där reseapoteket fullproppat med desinfektionsmedel, plåster och Ipren hon alltid har med sig måste ju ha en lösning.
Och så till slut – vi tre på 30 kvadrat. Mamma och pappa har med sig egna sovsäckar – att de redan hängt upp sina medtagna, sköljmedelsfria handdukar i badrummet får jag väl bara svälja, men det här gör mig förbannad. Jag är lillebror, visst, men jag vill faktiskt bjuda igen för veckopengar, kräm och mjölk-frukostar, alla fotbollsskor och rena kläder. Men jag måste bli aggressiv innan de går med på att inte rulla ut sovsäckarna på min nybäddade dubbelsäng. Självklart med kommentaren:
– Då tar vi med lakanen hem och tvättar, så slipper du.
Jag vill ju också tacka för 20 år av rena lakan.
Jag tog luftmadrassen och blickar upp från golvet på mina föräldrar. För en sekund känns det mäktigt. Jag får bädda ner de som är anledningen till att jag finns till. Mamma har pyjamas och har dragit upp täcket till öronsnibbarna som inte tål nickel. Pappa ligger ovanpå sitt täcke och ser ut att vara på väg ut ur Sloggi-kalsongerna.
Varför känns den bilden overklig? Det är nästan samma känsla som att tänka på att även Brad Pitt har nackspärr och rännskita ibland. Och så förändras allt.
– Du vet att mamma kan snarka en del va?
Jag vet inte riktigt vad jag ska göra med pappas varning.
– Jo, jag minns.
Fönstret är på vid gavel men Stockholmsnatten är tropisk. Och så vi tre på 30 kvadrat.
– Just det, Henrik...sover du?
– Nej.
– Mamma brukar få kramp och då vaknar hon och skriker.
Kom ihåg att jag fortfarande har nackspärr och en instabil mage. För en sekund funderar jag på om det inte vore bättre om jag sov i duschen.
Men så blev ögonlocken tunga. Det kom en dröm jag inte minns.
Men plötsligt är jag vaken igen. Pappas har släppt sig och infiltrerat min dröm med sitt pruttljud. Sen säger han:
– Helvete vad mätt jag är.
Mamma och pappa. Jag älskar er – men.