Ett nyår har just passerat, försöker fokusera på saker jag inte ska göra detta år, snarare än löften om sånt jag ska börja med. Tänker inte vara en januarigäst på gymmet, en sån som de mer frekventa besökarna skrattar åt och slår vad om hur länge den ska hålla i. Jag borde, men jag kan sluta att vara lat i mars istället. Det svåra är att hitta den dagliga balansen, inte bara i det stora – jag jobbar på nu, så får jag semester sen i sommar – utan den där det finns tid för återhämtning varje dag. Tid för tankar, tid för rörelse. Jag ska inte slösa bort min tid på sociala medier och annat meningslöst på telefonen, jag ska inte läsa färre böcker eller umgås mindre med min familj. Det är ju ganska lätt. Jag ska heller inte stressa för mycket, känna pressen från jobbet nästan alla timmar på dygnet eller glömma att njuta av våren. Det är svårare och kräver mer balanstänk.
Livet behöver också kontraster. Jag tycker om årstiderna, kanske inte just snöstormen utanför just nu, men kontrasten mellan sommar och vinter, mellan höst och vår. Det skapar ett vemod i mig, åren som går, naturen som dör, får nytt liv igen. Det är vackert. Också kontrasten med solsemester mitt i vintern tilltalar mig, även om bilen är täckt av permafrost efter en vecka på flygparkeringen. En julledighet som innehåller både febril aktivitet inför och på julafton, med huset fullt av barn och barnbarn, och sedan lugnet efteråt. Båda lika fantastiska fast på olika sätt
En kontrast jag däremot inte behöver är när den avslappnade stämningen efter en veckas semester byts i stress och panik vid upptäckten att vi blivit incheckade under snarlika namn med destination Kastrup. Hur är det ens möjligt? Nästa gång kommer jag att lusläsa boardingkortet redan vid disken. Personalen lovar att våra väskor, som för länge sedan försvunnit in i bagagebandets gap, ändå ska komma rätt, trots att nya bagagetaggar lite nonchalant läggs på nån annan väska, “det fixar de där inne, it’s ok, don’t worry”. Det fixade sig inte. Så klart. Vid hemkomst står vi ensamma kvar vid bandet tills det stannar och luckorna stängs. Förhoppningsvis löser det sig, kanske nästa vecka, eller nästa månad. Frågan är vad jag ska säga till eleverna? Rättningen jag tagit med mig ligger också i just den väskan. Vad jag än säger kommer det att låta som en vals, som den om hunden som käkade upp läxan. Nåja, det är ju också en slags balans, en plötslig spänning som kryddar det annars ganska lugna livet.