Nåväl det är ljust när jag går till jobbet och nog är stegen lite lättare. Mörker och jobbigheter riskerar att kännas som för evigt för unga i avsaknad av perspektiv, så är det nog. Samtidigt riskerar man senare i livet att ta det lätta och ljusa för givet. Möjligen är våra sinnen ordnade på det sättet för att vi inte ska oroa oss för allt som kan och kommer att hända. Det tycks mig som att man förlorar den förmågan med åren. Nog vet jag att det efter mörker kommer ljus men vet också att därefter följer nya mörker.
Lasse Tennander sjunger i sången kärleken till livet; ”bara en sak vet jag min älskade son, vi kommer aldrig levande härifrån” och jag vet eller alla vet, fast på olika sätt. Lp:n ja eller cd:n eller kanske rättare sagt den samling ljudfiler sången finns på kan du hitta på Spotify och heter ”ett rum och son”
Så konsten är väl att finna någon sorts harmoni i just detta och att förmå ge sig hän i stunden som om det vore det viktigaste av allt. Det är ju så fint att se hur barn gör just detta hela tiden och en och annan vuxen tycks ha bevarat förmågan. Ibland drabbas barn hårt när vi sliter dom ur det viktiga ”nuet” för något vi vuxna anser vara viktigare och kanske mer meningsfullt. Även om barn lär sig hela tiden vill vi gärna att dom ska lära sig just det vi redan kan. Det finns dessutom en tidtabell för detta lärande. Avvikelser från våra mallar och förväntningar betyder att barnen är ”fel på” något sätt men dom är väl som dom är helt enkelt?
Världen förändras och barnen kommer att leva annorlunda än vi lever nu. Kanske tas inga körkort i framtiden, även om jag läste att en förarlös bil kört på en kvinna i Arizona så blir det nog så med tiden. Möjligen går alla omkring med inopererade chip som kan användas för betalning och som legitimation. Kanske jobbar människor i stor omfattning med hela världen som bas. Linser direkt på våra ögon kan komma att förmedla all tänkbar kunskap utifrån en enda medveten nervsignal. Robotar kommer att bemanna olika tjänster och kommer med säkerhet att ta hand om oss som är gamla om 20 år. Jag ingen robothatare MEN, dom är ju ändå inte som vi och de måste ju anpassa sig, förlåt anpassas, om dom ska finnas i vår vardag.
Jag förstår att man nu försöker skapa robotar som liknar oss för att vi lättare ska acceptera dom. Är vi människor så banala att de räcker att robotar liknar oss för att vi ska bli nöjda, ja troligen. Färddatorn som nu kan berätta hur jag ska köra för att hitta fram dit jag vill kanske i framtiden även finns i en variant för social interaktion. En liten finurlig sak som vet hur man ska säga och göra för att förhålla sig väl till omgivningen. Kanske behöver vi då inte söka visdom på olika sätt utan väljer bara att följa navigatorn. Troligen behöver någon sorts belöningssystem kopplas till navigatorn såvida inte framgången i relationer i sig är belöning nog. Kanske stänger man av den på lördagskvällen och slår sig lös lite innan hemtjänstdatorn talar om att det är dags att lägga sig.
Kanske är det också så i framtiden att nästan allt kan förutses visserligen utifrån en sannolikhetskalkyl Tage Danielsson möjligen skulle haft synpunkter på men ändå. Vi kanske vet vilka sjukdomar vi sannolikt kommer att få och i övrigt vad som sannolikt kommer att hända i världen. Många av dessa förutsägelser kommer då att vara högst sannolika liksom avsteg kommer att vara mycket osannolika.
Nu är ju inte framtiden huggen i sten utan blir såklart vad vi gör den till men vi vet att den kommer att vara annorlunda mot nu. Värden och värderingar kommer att vara av betydelse för hur det blir. När det gäller vilka kunskaper och förmågor våra barn behöver få till sig för att möta framtiden på bästa sätt så är det knepigt. Tänk om det förhåller sig så att barns eget sökande och lärande är mer välriktat än det organiserade lärande vi vuxna har stakat ut. Det skulle ju kunna vara så att förmågor vi nu förbiser kommer att vara de viktigaste i framtiden.
I dokumentären om Marianne Faithfull som jag såg häromdagen slog hon fast att kärlek är det viktigaste i livet. I övrigt hade hon gett upp och var ingen rebell längre, sa hon. Hur man än jagar runt ska man till sist finna att kärlek är det viktigaste att få och ge, menade hon.
Jag tror nog att det är just den känslan som har varit fin i samband med sorg. Just den där tydligheten kring vad som är viktigt i livet. Tror nog jag sa mig själv, vid något tillfälle, att jag ville behålla just den tydligheten. Mitt i allt jagande efter vind, allt man ska hinna, allt man vill ha och allt man vill att barnens ska prestera kan det vara bra att ha tanken till hands. Som en vänlig påminnelse.
För nuvarande får vi vara våra egna navigatorer gällande mål och mening, rätt eller fel. Ibland handlar det om att se barnet eller den tänkta ”produkten”, ibland handlar det om att välja det som handlar om allas lika värde eller att i någon sorts gudadräkt gradera människors värde. Av alla dessa val blir såväl här och nu som framtiden.
Våren är på väg och himlen är oskyldigt blå. På jobbet möts jag av glada människor. Här finns många som förmår ha hjärtat med i jobbet. Inga robotar här inte. Livet gör ont ibland, man får ta det för vem vill leva sitt liv som ett kylskåp? För dig.