Fältherren tittade lite strängt på mig som barn men jag anade en glimt i hans öga, ibland lite uppmuntrande, ibland medlidsamt, som om han ville trösta mig på sitt tysta, lågmälda sätt. ”Det kunde vara värre”, tycktes han säga från sin upphöjda position i vårt vardagsrum, när jag kände mig ledsen och lite utanför, och visst, hans liv hade definitivt varit mer dramatiskt och problemfyllt än de flesta andras. Han grundade det polska socialdemokratiska partiet, han kämpade på tysk sida under det första världskriget för att bryta loss Polen från Rysslands förlamande grepp och han besegrade Sovjetunionen under det polsk-sovjetiska kriget 1919-1921.
Men Pilsudski genomförde också en statskupp 1926 och införde ett styre som beskrivits som en ”icke-kommunistisk diktatur med fascistiska övertoner”. Å andra sidan införde fältmarskalken åttatimmarsdag, fri skolgång och kvinnlig rösträtt så tidigt som 1918.
Hans gärning var alltså inte svart eller vit, livet är sällan det.
Så är det med många historiska gestalter, de kunde utföra stordåd men ibland trampade de snett. Winston Churchills bidrag till en allierad seger över Hitlertyskland var av enorm betydelse. Men han hade också tveksamma, för att inte säga direkt rasistiska, åsikter om andra folkslag. Om indianer och svarta sa han: ”Jag godtar inte att några oförätter begås mot Amerikas indianer eller Australiens svarta, bara för att en starkare och mer högtstående ras har tagit deras plats.” Samtidigt ledde Churchill under en period ensam kampen mot nazismen och dess perverterade rasteorier. Vi har honom att tacka för mycket.
När nu en högljudd minoritet kräver avlägsnandet av vissa statyer, har ett nytt intresse väckts kring historiska ledare, industrimagnater och vetenskapsmän. Det är bra. Det är nämligen si och så med historiekunskaperna i Sverige. När World Value Survey för några år sedan ställde frågor kring begreppet demokrati visade det sig att var femte svensk mellan 18 och 29 år kunde tänka sig att sälja sin röst och var fjärde tyckte inte att det var så viktigt att leva i en demokrati. Nästan var tredje person ansåg att det vore bra eller mycket bra om Sverige styrdes av en stark ledare istället för demokrati.
Man ökar inte kunskapen eller medvetenheten kring historiska händelser genom att välta statyer eller bränna böcker. De är en del av vår gemensamma historia, någonting vi kan vi dra lärdom av. Vi kan inte utplåna de osmakliga delarna av en svunnen tid men vi kan se till att inte upprepa dem tack vare våra minnesmärken.
För hur ska vi lära av våra misstag om vi städar undan allt det som kan påminna oss om dem?
När en rörelse slår sönder statyer eller bränner böcker blinkar varningslamporna hos mig. Även terrorsekten ISIS krossade statyer, nazisterna brände böcker skrivna av, i deras ögon, misshagliga författare och de röda khmererna i Kambodja införde år noll för att man ville utplåna det gamla, avskaffa sin historia. Är vi så osäkra på vår moraliska navigeringsförmåga i framtiden att vi måste utplåna eller retuschera delar av vårt förflutna?
Nu vill vissa utdela en kollektiv skuld till alla med vit hudfärg på samma sätt som andra vill skuldbelägga alla män för kvinnoförtrycket, alla kristna för korstågen, alla muslimer för islamistiska terrordåd eller alla tyskar för Förintelsen.
Är det ett sådant samhälle vi vill leva i?