Och det är nog i grunden bra, att inte fly det jobbiga och mörka. För egen del är det mer läkande att låta såväl mörker som ljus genomströmma mig, smaka på livets skiftningar och därefter låta det flöda vidare. Den gamla vanföreställningen om män som inte bör gråta, har jag lyckligtvis förskonats från i min uppväxt. Jag har tagit till mig hela paletten av känslor; glädje, sorg, vemod, eufori och ängslan, vilket kan vara en påfrestande bergochdalbana, men som i det långa loppet har berikat mitt liv.
November var tårarnas månad. Mest av saknad och sorg, men också med ett märkbart stråk av tacksamhet.
Fars dag var en sådan dag. I köket stökade barnen, såväl de hemmaboende som de utflugna och jag fick vackert sitta på mina händer och inte lägga mig i när de skulle tillreda middag på alla pappors dag. Det var fint och behjärtansvärt och även om jag hade svårt att inte lägga mig i så kunde jag ändå slå mig till ro och känna tacksamhet för den ansträngning och det samarbete de belönade mig med. Samtidigt svävade tankarna iväg till min egen far, som gick bort förra året. Sorgen är inte längre akut, men saknaden hugger till med jämna mellanrum, som en smärtsam påminnelse om att han inte längre finns ett telefonsamtal bort, med sina förnumstiga råd, sin omtänksamhet och sin torra humor. Då kommer tårarna och de strilar mödosamt nedför kinderna i saknad av det som inte kan upplevas igen och samtidigt en tacksamhet över det jag fick med mig i bagaget, inklusive de tappra kockarna till avkommor ute i köket.
Jag torkar tårarna, med vetskapen om att den här månaden har mer i sin börda. Samma helg tänder jag dessutom ännu ett ljus för ett förlorat barn, för även om det var 16 år sedan J rycktes bort från livet i plötslig spädbarnsdöd och att han numera är ett ljust och vackert
minne, så förtjänar även han sin uppmärksamhet, sitt minne och sina ritualer. Tårarna är det verktyg jag har och även om hans liv blev kort så förvarar jag mina minnen på en säker plats i hjärtat.
En vecka senare sitter jag på en kyrkobänk i Värmdö för att ta avsked av en älskad moster som också rycktes bort för tidigt. Jag sneglar åt min mamma som sörjer sin syster, åt de som har förlorat en mamma, en livspartner och en nära vän. Jag dras med i prästens minnesord och tårarna rinner ohejdat, av minnesbilder från barndomen men också av det faktum att vi obönhörligen har blivit äldre. Och sällan blir timglaset så påtagligt som under tillställningar där man träffar kusiner som plötsligt har blivit tio, femton år äldre, trots att de alldeles nyss satt i mitt pojkrum och lekte med lego, under någon släktträff från tidigt 80-tal. Men även den smärtan är i samma vågskål som tacksamheten över de som är kvar, över de som har styrkan och modet att bjuda på en kram och ett leende mitt i det mörka. När man har kommit till den punkten då man nästan uteslutande träffas på begravningar, då vet man att livet inte varar för evigt. Jag lägger min ros på kistan och tänker att livet är lite väl kort för att någonsin låta det bli en transportsträcka mot det oundvikliga.
En vecka senare är det dags för tårkanalerna att vidgas ännu en gång. Hyllningarna av den ALS-sjuka hockeyhjälten Börje Salming har väl inte lämnat någon oberörd och givetvis satt även jag i mörkret framför teven och lipade. Jag kände inte Börje, men för oss som växte upp
på 70- och 80-talet så var han en verklig superhjälte, den svenske hockeyspelare som banade väg för övriga svenskar i NHL. En sympatisk och jordnära hårding, med fler ärr än jag någonsin har skådat. Börje måste ha samlat ihop sina sista skälvande krafter för att ta del av och visa sin tacksamhet över hyllningarna, både i Kanada och i Sverige. Nu är han borta, på grund av en gåtfull och överjävulsk sjukdom, men jag har gråtit klart för den här gången.
Mina tårar är slut.
Så och November.
Nu borstar vi av oss vemodet och kliver in i december.
Med hull och hår. Med julstjärnor och julmusik.
Ni som känner mig vet att jag har en komplicerad relation till julen.
Men i år går jag “All in” med såväl det andliga som det kulinariska budskapet. Livet är alldeles för kort för att låta sig begränsas.
Hur det gick med den saken får vi kanske redogöra för i nästa krönika. För idag var det tårarnas forum, inte ironins eller den skyddande sarkasmens.
Allt gott.