Vissa dagar älskar jag mitt jobb - andra dagar gör jag det inte.
Vissa dagar är det extremt kreativt att vara lärare - andra dagar är man mest polis. Vissa dagar når man fram till en viss elev - andra dagar är det som att prata med en vägg. Problemet är att det blir fler och fler av de där andra dagarna och det känns inte så roligt längre, särskilt inte när det mest handlar om att försvara vad vi håller på med inför frustrerade kompisar med barn i skolåldern, eller inför samhället i stort. JAG har inte bestämt att alla elever ska ha en egen dator och sen inte sett till att det finns ett fungerande wi-fi, “varför kan NI inte se till att allt fungerar??” Ja, JAG vet inte, det var inte min idé. JAG har inte bestämt det nya betygssystemet, som kan verka hårt och inte uppmuntra till ansträngning, “varför har NI infört det här??” Ja, JAG vet inte, det var inte min idé.
Oftare och oftare känner jag mig uppgiven inför situationen. Det fattas folk, vi löser det - vi jobbar ju i ett lösningsfokuserat yrke - men på vems bekostnad? Fler och fler barn med särskilda behov ska tas om hand, med allt färre resurser, hur löser man det? Har en vän som nyligen börjat nytt jobb på en skola, där hen ska ta hand om mer eller mindre nyanlända elever i olika åldrar. Det har saknats en sån lärare en längre tid och barn som varit här i tre-fyra år, kan knappt ett ord svenska. Vems fel är det? Eller en annan vän som skulle börja på en alldeles nyinrättad enhet, tillsammans med två erfarna specialpedagoger, där de skulle arbeta med elever i mindre grupper. Sen gick båda lärarna in i väggen, kvar blev min vän, varpå hen mest användes som vikarie och de utsatta barnen fick klara sig själva. Vems fel är det?
Ser ett klipp med en dansk psykolog som pedagogiskt förklarar hur man ska ta hand om autistiska barn. Det är jättebra råd, men det är det raljerande sättet de framförs på som gör mig trött. Lärare är inte idioter, vi fattar också hur man borde göra. Eller är det så enkelt som att alla som inte är lärare kan mycket bättre och är de som borde jobba i skolan. Kan vi inte bara byta då då? För om det inte krävs nån utbildning för läraryrket, så kan jag säkert klara av nån annans jobb också.
Jag hoppas verkligen att det går att vända trenden så att fler vill satsa på att bli lärare, för det behövs! Och det är ju ett jätteviktigt och roligt jobb, ibland kanske man bara behöver en paus, ta ett steg ifrån, för att sen komma tillbaka med nya tag. Jag planerar att göra just det, men misstänker att jag kommer att sakna det, för det är faktiskt fantastiskt att jobba med ungdomar och när allt funkar är det faktiskt världens bästa jobb.