Hårspännen och snodd, penna, plånbok, mobil, nycklar, lösa kvitton, lypsyl, kam, tampong ... det är vad jag brukar ha i handväskan. En gång i tiden hade jag en kollega som hade ALLT i handväskan. Vad vi andra än saknade så fiskade hon upp det ur sin lilla handväska.
I Väsksjö (förlåt Växjö) gillar de inte handväskor. De vill inte ha någon staty på torget som föreställer en kvinna som svingar handväskan. Politikerna i Växjö sa att de inte ville stå bakom våldshandlingen. Först tyckte jag att det var larvigt. En kvinna som är rädd för nazismen och visar sina känslor ... Jag menar, kan diktatorn Gustav Vasa med lagerkrans runt huvudet som värsta romerska kejsaren, och med flera liv på sitt samvete, fortfarande stå staty i Stockholm utan att skämmas ...
Jag minns ofta min underbara farmor. Hon var den snällaste och mest hjälpsamma man kan tänka sig. Men en gång var hon och farfar ute och körde sin ljusblå Opel. De stannade till mellan telegrafen (numera Godislagret) och posten (numera Joan’s). Farfar lämnade bilnyckeln kvar i tändningslåset och sprang in på posten för att göra ett snabbt ärende. Farmor satt kvar på passagerarsidan i bilen. Rätt som det var trädde en karl in huvudet i bilen. Han sa någonting, som farmor inte hörde, innan han satte sig bakom ratten och startade bilen. Farmor trodde att det var en biltjuv. Hon blev så rädd att hon började slå mannen i huvudet med sin handväska. Flera gånger. Så hårt hon kunde. Stackars man. Han blev kanske ännu räddare och lyckades ta sig ur bilen innan han blev ihjälslagen. Han skulle ju bara köra undan bilen som stod i vägen för utfarten där han skulle fram.
Både farmor och jag har skrattat gott åt det minnet många gånger.
1985 i Växjö togs fotot där en kvinna svingar sin handväska mot en nynazist. Fotot blev sedan utsedd till ”årets bild”. Jag var själv i Växjö en del under 80-talet och demonstrerade mot våld. Jag minns inte att jag såg några väskor alls.
Först tänkte jag erbjuda mig att ha statyn med kvinnan och väskan på min tomt, men när jag fick höra kvinnans historia, av hennes vänner, förstod jag än en gång att saker och ting inte alltid är så som de först uppfattas. Nu vet jag varför hennes familj inte vill ha henne som staty på stora torget. Jag måste jobba på ett öppnare sinne och rannsaka mina fördomar tänkte jag och hängde upp en handväska i mitt äppleträd den 8 mars på internationella kvinnodagen istället. Där får den hänga ett tag och påminna om kampen mot rasism, om kampen för att varken indiska eller svenska kvinnor ska behöva våldtas, och sist men inte minst - för att hålla minnet av farmor vid liv.