”Jag tror inte att han var ute att hitta en fru till sin son. När det ändå blev så att Ville och jag fattade tycke för varandra så talade Emil allvar med mig och avrådde från giftermål. ”Han är för gammal för dig”, sa Emil. Och visst var Ville tjugo år äldre, så var det. Men jag tänkte att det var tjugo år mellan far och mor också och de hade det bra och far han levde glad och stark tills han blev 95. Och till Ville sa jag att allt ansvar jag har tagit som äldsta flicka i hemmet har gjort mig tio år äldre och du har blivit tio år yngre av att du är så glad och snäll och hjälpsam; berättade Edit.
Men Ville fick vänta sju år på att Edit skulle komma ner till Lotorp. Som äldsta flicka i syskonskaran kände hon att hon inte bara kunde åka iväg och lämna mor med alla sysslor och alla de små.
”Jag var ju som en mamma för mina yngsta systrar. Mina sex bröder och pappa arbetade i skogen åt bolaget. De fick avlöning en gång om året för skogsjobbet och den tog mor hand om. Hon var kamrer och kassör bland allt annat med mat, barn, kläder och djuren och annat bestyr. Hon började få lite krämpor också, inget allvarligt men ändå, jag kunde inte lämna henne. Det gick inte”, sa Edit till mig där vi satt i decembermörkret i huset på Matrisvägen i Lotorp där hon nu har bott i 60 år.
Vi talade om livets gång. Hon är frisk och har ögonen och huvudet och kroppen med sig. Hon har opererat båda ögonen mot starr.
”Det var helt fantastiskt. Jag kunde inte tro det var sant. När jag åkte hem från sjukhuset i Norrköping så såg jag plötsligt! Det är jag verkligen tacksam för”, sa hon.
En stor del av dagarna ägnar hon åt att sy och sticka. Allt sådant fick hon lära sig av sin mamma och sysslor som att stoppa strumpor var vardag på arbetsstugan i Ullatti.
”Symaskinen har jag framme varje dag. Den dan som den går sönder så är det nog färdigt med mig också”, sa Edit med ett skratt.
Efter de ”sju magra åren” som den väntande Ville brukade säga så kunde Edit till sist lämna över hemmaansvaret till en yngre syster. Trettondagen 1959 kom hon och Ville till Lotorp. I oktober 1960 föddes första sonen och drygt ett par år senare så kom som nummer två.
”De första två åren här var mycket svåra. Jag längtade hem och kände att jag inte hade gjort rätt mot mor. Hade jag inte haft en så snäll och bra och hjälpsam karl så tror jag inte att jag hade stannat kvar”, berättade Edit.
Nu känner hon det som om hon har två hem. Hon åker hem till Norsivaara när hon är uppe och hälsar på. Alla syskon utom två bröder är i livet och alla utom en syster i Norrköping bor kvar i Norrbotten.
”Och när jag åker därifrån och till Lotorp så åker jag också hem”, sa Edit.
Ville gick bort 1990, strax innan han skulle fylla 80 år. Döden kom oväntat – som den så ofta gör. I vart fall för de närmaste. När Edit tänker på de sista dagarna med Ville så känns det som om han förberedde sig på att dö.
”Han avslutade saker och ting, beställde en grind han talat länge om att få på plats så att inte barnbarnen skulle rusa rakt ut på vägen när de lekte och han la fram spånt och stickor vid pannan så att jag lätt skulle kunna tända och hålla varmt. Nog är det konstigt när man sitter och tänker på det viset”, funderade hon och såg till att kaffekoppen fylldes upp igen på min sida av bordet.
Familjen har också växt. Edit har två barn, fem barnbarn och tre barnbarnsbarn. De allra flesta bor i Lotorp och hon har från och till haft mycket hand om de små under tidens gång.
Vi talade om hennes bröder och om deras Volvo Duett som Volvotidningen ”Ratten” gjorde ett reportage om runt 1960. Edit berättade om sitt arbete på tvätten i Lotorp och i Vingåker och vi kom förstås in på det här med äpplen igen.
”Jag blir inte det minsta förvånad när jag ser hur mycket pengar som man kan få in på tiggeriprogram på tv där så många människor och företag skänker så mycket för att hjälpa andra. För jag tänker på vad mitt lilla tiggeribrev i Kristianstadsbladet kunde åstadkomma för sjuttio år sedan. Människor vill hjälpa varandra, människor är nyfikna på hur andra har det och många människor är snälla och fina och hjälpsamma”, sa Edit Andersson.
