Anna Kinberg Batra ville för mycket–det straffade sig

"Eftersom det verkade vara stimulerande människor att arbeta med tackade jag ja och undrade om de inte måste prata med facket och annonsera ut tjänsten.”Nej, vi sätter upp en lapp i receptionen så är det fixat”, blev svaret."

Folkbladets krönikör Anders Jonsson kan känna igen sig i Anna Kinberg Batras problem. Båda har bland annat erfarenhet av att arbeten kan annonseras ut via en lapp i receptionen. Det blev inget jobb för Jonsson. Och Kinberg Batra kanske också råkar ur för något liknande vad det lider?

Folkbladets krönikör Anders Jonsson kan känna igen sig i Anna Kinberg Batras problem. Båda har bland annat erfarenhet av att arbeten kan annonseras ut via en lapp i receptionen. Det blev inget jobb för Jonsson. Och Kinberg Batra kanske också råkar ur för något liknande vad det lider?

Foto: Privat/TT/Widar

Krönika2024-05-01 18:00
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Hur ska man förklara Anna Kinbergs Batras agerande vad gäller anställningar på länsstyrelsen i Stockholm? Jag tror jag vet för jag har varit med om det själv.


Hur kunde hon vara så korkad? Att anställa en nära vän genom att enbart sätta upp en anställningsannons på en lapp i receptionen är inte särskilt smart när man är landshövding. Särskilt inte om man kommit på kant med personalen på länsstyrelsen. Då borde man förstå att agerandet kommer ut i offentligheten och att det kommer att starkt ifrågasättas. 


Det spelar ingen roll att den som fick jobbet i sig är kvalificerad. Är man gudmor till personens barn ska man vara särskilt noga med att göra anställningen enligt gängse regler. Annars kommer anklagelserna om vänskapskorruption.
Allt det här borde Anna Kinberg Batra ha tänkt på när hon ville rycka upp länsstyrelsen i Stockholm. Jag tror nämligen att det är den ambitionen som gjorde att det gick för fort och därmed snett när hon tog in personer som hon kunde lita på.
Tänk er själva. Här kliver Anna Kinberg Batra, som tidigare tvingats bort från posten som moderatledare och som annars mycket väl kunde ha blivit Sveriges första kvinnliga statsminister, in på ett minst sagt mossigt ämbete. 


Landshövding kan låta fint men är i verkligheten en ganska meningslös post. Mats Svegfors som satt på slottet i Västerås i nio år har i olika sammanhang beskrivit hur en landshövding i själva verket inte behöver göra något. Han räknade ut att varje landshövding under hans tid kostade ungefär fem miljoner per år i lön, bil och chaufför. Bara för att regeringar ska ha något de kan utnämna förtjänta personer inom politik, näringsliv och offentlig förvaltning till. 


Länsstyrelserna är numera nedrustade och har förutom miljöfrågorna inte så mycket att pyssla med. Som landshövding kan du luta dig tillbaka, lyfta en hygglig lön och klippa band. Länsrådet sköter verksamheten.
Eller också kan du lägga dig i och försöka få fart verksamheten. Det är uppenbarligen det Anna Kinberg Batra har gjort. En facklig representant vittnade i Sveriges Radio om det förfärliga i att hon ville vara med i beredningen av ärenden. Anna Kinberg Batra nöjde sig inte med som tidigare landshövdingar att bara skriva under de beslut som tjänstemännen tagit.


Tänka sig! Det har skapat en sådan dålig stämning att Anna Kinberg Batra tvingats gå med på att arbetsmiljön på länsstyrelsen i Stockholm ska utredas. Mot den här bakgrunden kanske det inte är så konstigt om man som landshövding med ambitionen att göra skillnad vill omge sig med några förtrogna medarbetare och då kan det gå för fort ibland.


Jag vet för jag har varit med om det själv på Riksrevisionen av alla ställen. Sommaren 2016 var jag nära att få jobb där efter att en lapp satts upp i receptionen.
Susanne Ackum och de andra två riksrevisorerna Margareta Åberg och Ulf Bengtsson hade bestämt sig för att försöka sätta fart på den minst sagt tröga myndigheten. Revisionsrapporterna tog lång tid att få fram och när de väl kom var de inte alldeles lätta att förstå och de fick sällan någon betydelse.
Ackum rekryterade några nya nära medarbetare varav jag arbetat med en av dem tidigare. Jag var tillgänglig och de tyckte att jag skulle komma till Riksrevisionen med uppdraget att göra revisionsrapporterna mer begripliga.
Eftersom det verkade vara stimulerande människor att arbeta med tackade jag ja och undrade om de inte måste prata med facket och annonsera ut tjänsten.
”Nej, vi sätter upp en lapp i receptionen så är det fixat”, blev svaret.
Nu blev det aldrig så. Någon dag efter att vi gjort upp om att jag skulle börja briserade Riksrevisionsaffären i Dagens Nyheter. DN skrev om informella kontakter i handläggningen av ärenden och om tveksamma metoder när riksrevisorerna rekryterat nya medarbetare. Det slutade med att Susanne Ackum avgick ganska omedelbart och de två andra riksrevisorerna lite senare. De hann aldrig anställa mig.
Lärdomen är att om du har den vällovliga ambitionen att sätta fart på en myndighet och röra om i byråkratin så ska du vara särskilt noga med att följa de gängse rutinerna. Det tar lite längre tid, men du riskerar inte att åka dit för att du har genat i kurvorna.