Ägnar mig åt lite slösurfande och formuleringen “Krönikeämnen är som torsken i Östersjön, ibland helt utfiskad och i nästa stund ett överflöd”, dyker upp.
Idag är det ganska utfiskat kan jag säga. Inte ens en liten mört går att uppbringa. Men ikväll har jag besökt min allra första app-restaurang, ja, jag vet, jag ligger i bakvattnet, och det kanske ändå kan vara värt några rader.
Man laddar ner en liten app och sen är det plötsligt helt legitimt att alla runt bordet totalt försjunker i sina telefoner. Det mesta går att ombesörja via appen, man beställer, får en avisering när det är klart och man kan hämta sin mat och dryck och sen klickar man ‘betala’ och får en nota. Om man vill ha bonus betalar man via telefonen, annars till en riktig människa med kortläsare, men ingen bonus. Listigt! Nästa gång jag går dit har jag en gratisrätt.
Men hur opersonligt det än kan låta, måste jag säga att jag kände mig ganska väl omhändertagen. Varje gång jag skulle hämta en ny rätt eller dryck var den ju registrerad i mitt namn, så det blev på ett sätt väldigt personligt. Det är trots allt inte så ofta restaurangpersonal tilltalar mig med mitt namn, “Varsågod Cecilia, här är ditt vitlöksbröd och här Cecilia är ditt kaffe”. Så mycket dricks kände jag dock inte att jag behövde ge, det mesta arbetet hade jag ju utfört själv. Ja förutom att laga maten då och den var god.
Det finns fortfarande mycket att förundras över gällande ny teknik. I helgen hade vi besök av barnbarnet, två och ett halvt år, och han rör sig bekvämt mellan tv, telefon och surfplatta. Det mesta går ju att klicka på, nya saker händer och han har koll på det mesta. Tänk också vilken fantastisk distraktion det är när man till exempel är ute och fikar eller äter, så fort det blir tråkigt, så vips kan man blippa lite, och en film dyker upp. Eller ett spel eller nåt annat kul. Mina barn fick väl hålla tillgodo med nån skramlande nyckelknippa, som man desperat stack åt dem för att avleda uppmärksamheten. Men viss oro känner jag också, var får tråkigheten plats? Det må vara förlegat, men fortfarande sant, vi måste ha tråkigt ibland för att uppskatta det som är bra och roligt. Vad händer när barn ständigt matas med aktiviteter, när det inte får vara en enda död sekund? Jag träffar dem ju i skolan, barnen som inte har ett uns tålamod, som måste ha roligt hela tiden, annars kan man strunta i det. Och ärligt, ganska mycket är ju tråkigt i skolan. Det är jobbigt att lära sig saker! Tyvärr räcker det inte med ett klick så har kunskapen susat in. Den funktionen väntar jag fortfarande på.