Det finns filmer som det uppstått en kult kring och många gillar, men som kanske inte lyckas fånga människor så starkt om de ser dessa idag. Filmer som får en förklaring bakom sig när någon trots hajpen pekar ut bristen på kejsarens kläder. "Fast den var banbrytande på sin tid". Brasklappen handlar om att den som var föga imponerad missade en dimension. Samtidigt har jag funderat på att alla äldre filmer inte hamnar i samma korg. Filmhistorien innehåller mycket som inte kräver förförståelse för tidseran för att skaka om. "12 edsvurna män" är ett väldigt bra exempel på det. Inte enbart vibrerande utan blir bara bättre för varje gång jag tittar.
Alla har vi cineastiska luckor, själv hade jag "Fanny & Alexander" som en sådan. Den långlånga versionen finns på SVT två dagar till och jag hann med den under julperioden. Vad var min förväntan? Vet inte, men trots att jag inte högaktar Bergman som person har han skapat några riktigt starka filmupplevelser. Större delen blev en antiklimax på något sätt. Första en och en halvtimmen var en tröttsam klyscha över jul. En stor del av resten en odyssé över hemska beteende utförda av diverse män för att avslutas med hemska beteenden av religiösa. Jag säger inte att den inte hade något att erbjuda, men jag såg inget mästerverk.
Ännu värre upplevelse var jag med om 2017 med "Blade Runner". Döm om min förvåning när vad jag såg mest handlade om en arrogant och irriterad man som våldförde sig på en kvinnlig robot. Kunde se att man inte skulle tolka scenen så men att inte se vad du redan har sett är en svår konst. Större delen av filmen var en händelsefattig resa som kulminerade i en obehaglig scen där Rachael blev utnyttjad. När jag försökte ta reda vad i den filmen som lett till lovord fick jag just veta att på sin tid gjorde den stor skillnad. Musiken räknades också upp som något många uppskattade.
Även "Stjärnornas krig" har varit en sådan film som inte lämnat så starkt avtryck hos mig. Den är förvisso ett äventyr som är underhållande med en del basala frågor om mänskligheten invävt här och var. Den vurm som finns kring filmerna är tyvärr inte något jag kunnat förstå mig på. Jag vet de facto att den på sin tid var tekniskt avancerad. Min filmupplevelse blev inte bättre av vetskapen.
Jag har funderat över det där att insistera att viss film kräver att du var där när det släpptes för att kunna förstå storheten i. För trots allt finns en hel del äldre film som är tidlös. Länge har jag försökt vrida och vända på olika faktorer. Vad är skillnaden mellan "12 edsvurna män" och "Blade Runner". Varför fungerar "Höstsonaten" bättre än "Fanny och Alexander"? Jag tror mig ha funnit svaret: en riktigt bra historia står sig alltid. När tiden skalar bort en films särprägel finns endast grundberättelsen kvar. Om berättandet inte var det som gjorde filmen anmärkningsvärd, då kommer tiden inte att vara nådig. Då blir du hjälpt av att ha varit där när det hände eftersom du kommer ihåg känslan av häpnad. Har du inte den känsla måste du fångas av en historia. Story och manus är hållbarhetsfaktorn.
Akut saknad: Biografstängningarna lämnar ett speciellt tomrum. Att komma ihåg filmer vi ser hemma är inte alls lika enkelt som bio.
Månadens skådespelare: Viggo Mortensen spelar extremt olika personer i "Green Book", "Captain Fantastic" och "Falling" som alla finns streamade. Se och förundras!