Orkar vi med några rader till om Corona, eller börjar vi få nog? Å andra sidan påverkar krisen allt vi säger, tänker och gör och sannolikheten är hög att det kommer fortsätta så ett bra tag till.
Coronavirusets framfart kan vara den värsta krisen och innebära de mest markanta förändringarna som många av oss får vara med under vår livstid. Risken för en total nedåtgående spiral är uppenbar och utmanar alla våra tidigare föreställningar om hälsa, sociala kontakter, resande, intimitet och inte minst ekonomi. Det finns definitivt fog för oron men det är inte oron som är ämnet för dagen, trots min dystopiska personlighet.
Nej, jag tänker dela med mig av några hoppfulla reflektioner från den bransch som jag företräder, nämligen utbildningssektorn. Det har länge raljerats över skolans oförmåga att anpassa sig till det moderna samhället, att vi enbart reproducerar gammalt stoff om jordbrukssamhället, franska verb och nordisk mytologi. Det har ofta talats om skolan som “industrisamhällets sista utpost ”. Men de senaste veckorna har en enorm digitalisering och handlingskraft ägt rum och fortsätter kurvan, kan vi nog så småningom se tillbaka på den här perioden som ett paradigmskifte i uppfattningen om tid och rum för lärande i skolan.
När Europas länder stänger skolor för att bromsa smittspridningen, är Sveriges riktlinjer att fortsätta hålla grundskolan öppen. Vilken strategi som är rätt överlåter jag åt experterna inom smittskydd. Vad jag tycker är ointressant, men en sak är säker, jag litar mer på forskare än på foliehattar. En betraktelse i sammanhanget är att de självutnämnda proffstyckarna (läs: foliehattar) inom virusbekämpning också kunde allt om skogsbränder och gängkriminalitet.
Nåväl, trots att skolan hålls öppen för ordinarie verksamhet, har vi samtidigt förberett oss för distansundervisning utifrån olika scenarier. Nöden tvingar oss till en utveckling som annars inte hade skett och den senaste veckan har vi tagit större kliv i digital kompetens än under de senaste 20 åren. Eftersom ingen, vare sig elev eller lärare, ska gå till arbetet eller skolan med minsta sjukdomssymptom, har vi av förklarliga skäl haft betydligt högre frånvaro än brukligt.
Redan nu bedriver vi en sorts “hybridundervisning” där lärarna, oavsett om de är på jobbet eller hemma, undervisar elever digitalt. Lärare som är på plats undervisar elever i klassrummen samt elever som är uppkopplade på distans. Om vi får direktiv att omedelbart stänga skolan så har vi beredskap att bedriva all undervisning på distans. Strukturer och teknik fungerar så att det ordinarie schemat i princip kan rulla, oavsett var lärare och elever fysiskt befinner sig. Industrisamhällets sista utpost har under denna pandemi blivit alltmer oberoende av tid och rum för lärande. Det är en fantastisk utveckling.
Arbetsresor och fysiska möten avbokas och ersätts av mindre personliga, men desto mer tidsbesparande, digitala möten, där vi också skolas in i kutymen att lyssna klart på den som pratar och istället för störande småprat, skriver vi ned funderingar och frågor i chattfunktionen. Personligen kan jag sakna fysiska träffar med kollegor från andra delar av vårt land, men samtidigt är effektiviteten, tidsbesparingen och miljövinsterna, förträffliga sidovinster av restriktionerna.
Distansundervisning och effektiva möten i all ära, men den största utmaningen sker på det familjära planet. De sociala inskränkningarna sker primärt för att skydda riskgrupperna, däribland de svårtyglade 70-plussarna. Vem hade då trott att vi skulle få uppleva en ny trotsålder hos våra seniorer? Medan den alarmistiska generationen bunkrar pasta, lådvin, alvedon och toapapper, ägnar sig våra äldre åt civil olydnad av sällan skådat slag. Trots stränga förmaningstal från ministrar och experter så tar de sina käppar och rollatorer och trotsar allt bättre vetande.
De rymmer från hemmen och går i klungor på promenadstråken, de hänger i köpcentrum och tror att de kan och vet allt. Det har i praktiken blivit svårare att hantera sina föräldrar än sina egna tonåringar, för när ungdomarna hänger vid datorn för distansundervisning, då rymmer seniorerna hemifrån.
Men nu får det banne mig vara nog. En rymning till så låser vi in er på rummen och då blir ni utan rollator, kvällsmat och veckopeng.
Bara så att ni förstår allvaret...