Barn läser av världen och kan utveckla en otrolig förmåga att se vuxnas inre. Alltså bedöma om den vuxne vill dem väl eller inte. Barn ser så mycket mer än vi vuxna. Man lurar inte barn genom att säga ”jag tycker visst om dig”, när så inte är fallet. I förskolan vet barnen vilka kläder de andra barnen har och kan ofta via lukten avgöra vems en tröja är. Det krävs superförmågor för att lära sig navigera i världen. Blir världen hotfull försöker barn hitta sätt att skydda sig, inte alltid bra sätt men barn vill till varje pris värna om sitt inre goda och hoppfulla.
Vuxna anser sig mellan varven förstå att barn saknar motivation, koncentrationsförmåga eller sociala förmågor. Ändå är väl detta symptom på det barnen då verkligen saknar, förlorat eller aldrig fått värmen av? Vi vuxna tycks ha väldigt svårt att förstå barn utifrån oss själva. Barnen blir mysterier och det kan komma att krävas olika former av specialkompetens för att förstå. Vuxna har ofta hittat en delvärld att leva i som kan behärskas, en värld där den vuxnes kompetens är nog. Samme vuxne skulle i att annat sammanhang vara helt vilsen och kanske se ut att sakna motivation och koncentrationsförmåga. Vuxnas sociala förmågor är även dessa ofta kopplade till vissa sammanhang.
Barn vill lyckas i våra ögon. Barn vill att vi ser deras goda. Vem vill inte det, visst vet du hur det känns?
Jag tror mig tillhöra dem som samlar på godhet. Eller så är jag ensam om den saken. Detta är ett samlande mindre tydligt än att samla på tomburkar, frimärken eller prylar i största allmänhet. Mina samlingar kräver ingen bokhylla eller så, allt samlar jag i mitt hjärta för någon sorts balans och kraft. Den godhet jag samlar behöver inte alls ta sig pompösa uttryck utan kan mycket väl bestå av små vardagshandlingar, en bilist som vinkar vänligt, en expedit som på ett närvarande sätt önskar trevlig helg ( ja godhet kan inte förmedlas liksom från höften) Det mesta i mina samlingar består av godhet sedd och upplevd från barn det ska erkännas. Barn som lever väl har nära till godhet. Somligt av barndomens öppna godhet tycks gå förlorad med åren som om andra saker än empati tar över.
Vi är ivriga i vår föreställning om att lära barnen ditt och datt. Möjligen borde vi fundera mer hur vi kan göra det möjligt att behålla förmågor och lust genom sin uppväxt. Möjligen borde vi även genom barnen få syn på saker vi gömt undan i oss själva.
När man nu med ålderns rätt tagit av sig den rustning man en gång fick för sig att man skulle bära finns nya saker att se och förstå. Jag ser mina oförmågor, min okunskap och mina tillkortakommanden. Kanske lite sams med en del av detta men samtidigt smärtsamt att inse hur fel somligt fastnade en gång för länge sedan. Jag hade gärna varit en bättre och mer fullständig version av mig själv, en bättre pappa, en bättre morfar, farfar, äkta man och vän. En sak är ändå fullständigt klar för mig, jag har aldrig saknat motivation.
Samtidigt, den som vill förstå en annan människa måste till någon del kunna genomskåda och se sig själv. Den som vill förstå ett barn måste förstå att godheten finns i barnet, att lusten, hoppet och viljan finns där. Viljan att blomma, ströva vägen fram och springa över ängarna. Hoppet att möta godhet och lusten att lära om världen.
Jag samlar på godhet. Ska nog ha utställning någon dag så att högst 50 personer kan komma och titta. Lämna gärna ett bidrag till utställningen eller kom bara dit och njut av mångfalden!