Jag hade sett henne vid sidan av fotbollsplanen. Jag hade tid att titta eftersom jag var målvakt och inte särkilt sugen på att bry mig om vi vann eller inte mot Klockaretorpets P83:or. Hennes kompisar var tillsammans med mina kompisar – så som det var när vi gick i sjuan. Man blev ihop kollektivt. Vi tog bussen till Lindö och det var första gången jag förstod varför jag behövde tuggummin.
Hon hette Jessica.
Vi hade Okej-affischer mot ryggen och Michael learns to rock i öronen. Det var bara vi i en säng som inte tillhörde någon av oss. Jag fick trycka in armen bakom hennes nacke och gjorde säkert en reva i Take that. Jag tror vi hånglade en hel dag och det var första gången jag förstod att man kunde ha tuggummin och någon annans tunga i munnen samtidigt.
Dagen efter var en lördag. Hon skulle hänga i Sporthallen på Centralbadet, dricka cola, äta chips ur de där småpåsarna och kolla på handboll. Jag skulle med familjen till farmor och farfar som hade grill- och brännbollsfest med grannarna. Det gick inte. Kyssträningsvärken i käkarna och en känsla av att hennes saliv fanns kvar på min tunga gjorde att jag hamnade i trans. Alltså, jag var okontaktbar. Vad skulle jag göra? Jag var tvungen att se på när grannarna tog lyra och varvade. Jag träffade inte ens bollen med det platta racket och hittade inte runt mellan konerna.
Och så kom det där i halsen. Det grillade köttet som kan få ett helt kvarter att dofta gick inte ner. Och sen den dagen har jag haft svårt att äta majs.
Vad? Jag förstod inte VAD det var. Dagen innan hade jag blivit kär. Jag hade lärt mig massor om tuggummin. Och så fort jag kom hem så kunde jag ju ringa numret som jag av någon anledning fortfarande kommer ihåg. Så varför garvade jag inte åt gubbarna i kakibyxor som halkade när de satsade mot nästa kon? Varför gjorde det ont i halsen?
Det blev söndag. Det blev måndag. Och det var då hon sa det. ”Jag gör slut.” Det var första gången jag förstod att jag inte borde spela brännboll.
De där dagarna tillsammans med ett antal romantiska komedier har gjort min bild av kärlek. Jag vill att det ska hända nu. Är det inte så alla känner – egentligen? Att personen framför i kön på Pressbyrån mer eller mindre vänder sig om och friar för att ni två sekunder tidigare gemensamt skrattat åt en gubbe som stressåt en korv och spillde senap på den dåligt sittande kostymen – utan att märka det. Eller finns det dem som på riktigt tänker: ”Det vore ändå härligt att träffa någon som jag bara kan få tveka på för en gångs skull. Att sms:en uteblir och att hen spelar lite svårflirtad. Eller vore det inte fantastiskt om vi inte visade några känslor och lämnade varandra med stora frågetecken på bröstet. Nej, vet du vad? Jag vill aldrig att någon ska säga jag älskar dig till mig.”
Klyschan är inte längre att falla pladask – men ändå är alla så jävla rädda för att få ont i halsen.