Jag hade nog tänkt mig att råttor skulle hålla sig undan när människor närmar sig men detta är kaxiga råttor. Jag gör ett litet, mycket litet, utfall mot de närmsta och då reagerar dom ändå. Bra ändå, tänker jag, att dom inte vände sig mot mig. Det hade varit ett bevis på att det gått för långt. Det sägs att de allt fler synliga råttorna har med olika grävningar och byggen att göra. Råttor skräms upp och hittar nya födkrokar. Någon tjänstvillig katt kan jag inte se på den här bakgården.
Så går då vårterminen igång. Det låter så lovande just ordet ”vårterminen” men lite kyla och mörker återstår på vägen. Tyvärr ökar antalet Coronafall så vi får se vad skolstarten för med sig. Även om ledigheten varit skön tycker säkert väldigt många barn att det är kul att börja skolan igen. Men så finns alla dom andra som dagen före skolstart hade svårt att somna, ont i magen och annat elände. Själv minns jag mig som ett barn som gärna gick till skolan. Visst kunde skolan vara rolig men framför allt var den vilsam för min del, förutsägbar och vilsam. Särskilt gällde detta de perioder när min far hade ”problem med nerverna” som det beskrevs på den tiden. Dessa problem gjorde att jag behövde vara mycket vaksam i vår relation. När problem ändå uppstod i skolan blev det svårt då jag absolut inte ville belasta pappa med sånt. Under en period, som jag då upplevde som en evighet, var jag lovligt byte för en äldre kille som tycktes njuta av att skrämma, håna och slå yngre elever. Som barn har man svårt att se ljuset i tunneln och känslan var att det inte fanns någon lösning eller något slut på situationen. När pappa frågade hur jag haft det i skolan var alltid svaret - ”bra”.
Barn vill ogärna oroa sina föräldrar, barn har ofta svårt att tro på att lösningar finns. Barn har färre sådana erfarenheter. Just därför är det väldigt viktigt att vi vuxna tar det barn säger på allvar när de väl säger något om olika svårigheter. Förr i tiden kunde vuxna upplysa om att det var fult att skvallra när barn försökte framföra olika missförhållanden. Skvallerbytta bing bong, kunde barnen sjunga vid kännedom. Bättre än så förstår vi nu.
Barnkonventionen är lag men det går långsamt med implementeringen. Beslut fattas som barn inte får vara delaktiga i och de mänskliga rättigheter som även torde omfatta barn är alls inte självklara. För barn är det svårt att framföra tankar och upplevelser när de inte känner att vuxna vill veta och när de får veta, tar saken på allvar. Lärare ska såklart inte bli utsatta av elever men samtidigt är det viktigt att betona att just de elever som utsätter lärare betydligt oftare utsätter andra elever. Utsatta elever berättar ofta att de vet att den som utsätter har egna problem. Detta är nått de fått till sig men det hjälper föga när någon lösning inte presenterats. Något ”ljus i tunneln” finns inte.
Nog finns det saker som måste få en lösning. Problem man behöver stanna vid till man vet vad som ska göras. De som har kunskap och makt kan behöva jobba över rent av. Vid vissa situationer skapas krisgrupper alltmedan annat lämnas därhän med den givna undertexten- detta får vi stå ut med. Men vi ska inte stå ut med att ett barn blir upprepat slagen i skolan, utfryst eller får verbala kränkningar dagligen. När ett barn ber om hjälp måste en lösning fram! De åligger oss vuxna att dröja oss kvar, brygga mer kaffe och jobba på tills en möjlig lösning finns, en i barnets ögon trovärdig lösning.
Det tycks ju vara så att företeelser som drabbar många leder till mer aktiva åtgärder och ett större engagemang. Men om man inte ser drabbade barn ett och ett så är dom många. Till detta kommer många drabbade föräldrar och släktingar. Om vi ser kränkningar som naturliga inslag i barnens skolmiljö blir det svårt att hitta en startpunkt, det kommer inget alarm som sammankallar till möte för en lösning. Alla barn berättar inte hemma om hur det är. Alla barn vet inte vad de har rätt till och vi vuxna är viktiga!
Allt är som bekant så mycket bättre i dagens skola än i den skola jag gick i. Lärare är mer tillgängliga och intresserade av barnen. Det görs ett stort jobb för att skapa trygghet i Norrköpings skolor. Men vi måste ta nästa steg. ”Jag vill bara ha en vanlig skoldag”, sa en elev. En rimlig förväntan eller hur?
Råttorna är kvar utanför. Visserligen är dom många men ändå tydligen inget akut problem som behöver få en lösning. Om dom skulle angripa mig när jag ska gå hem kanske det skulle bli annorlunda? Eller skulle det ses som nått vi får leva med? Visst skulle jag kunna förstå att dom vill försvara sitt och inte förstår bättre men inte skulle jag nöja mig med den insikten. Det finns en gräns, somligt måste få en lösning. Vem är det som drar den där gränsen?
När katten är borta dansar råttorna på bordet, tänker jag och tar en omväg förbi råttorna.