Åren kring sekelskiftet 1600 var en mycket turbulent tid i Sverige. Kung Sigismund hade avsatts i ett inbördeskrig och det hade lett till ett långvarigt krig med Polen som också regerades av Sigismund.
Sveriges obestridlige härskare var hertig Karl, yngste son till Gustav Vasa. Han hade besegrat Sigismund i slaget vid Stångebro 1598 och avrättat en rad politiska motståndare i Linköpings blodbad 1600. Karl var dock inte kung utan kallade sig ”rikets regerande arvfurste”.
Hertigen hade erbjudits kronan redan år 1600, men avböjt med hänvisning till att hans brorson Johan, son till Johan III, var den laglige tronföljaren. Karl tvekade under flera år att bli kung och hotade med att avgå som riksföreståndare. Kanske ville han helt enkelt först stärka sin maktställning i landet.
I december 1603 utfärdade hertig Karl ett öppet brev om att Sveriges ständer, det vill säga Riksdagen, skulle infinna sig i Norrköping den 6 februari 1604. Det var adelsmän, biskopar, präster, krigsbefäl, borgmästare, rådmän och bönder från hela landet.
För Norrköping var kallelsen ett erkännande av stadens ökande betydelse. Inte vilken ort som helst kunde ta emot ett riksmöte med hundratals delegater och deras tjänare. Slottet Norrköpingshus erbjöd värdiga sammanträdeslokaler och logi åt de förnämsta gästerna. Därtill fanns kyrkorna S:t Olai och S:t Johannes, rådhuset och ett par hundra stadsgårdar för sammanträden och boende.
Under förberedelserna rustades Norrköpingshus upp. Målare och murmästare sattes i arbete, livsmedel upphandlades och ”extra kvinnfolk” anställdes för att arbeta med slakt och annat. För att underlätta inkvarteringen beordrades att de tyska knektar som var förlagda i Norrköping skulle förflyttas till Söderköping.
Före riksdagsmötet befann sig hertig Karl i Linköping och den 4 februari fick han besked om att slottet i Norrköping hade brunnit. Två dagar senare kunde han själv inspektera skadorna. Enligt räkenskaperna förstördes utöver själva byggnaden knappast något lösöre. Kanske var det allt folk som samlats inför riksdagen som gjorde att slottets möbler och husgeråd kunde räddas.
Slottsbranden försenade sannolikt riksdagen. Först i senare delen av februari var förhandlingarna i gång. Vid öppnandet höll Karl ett tal till alla ”Riksens Ständer” och den 14 februari överlämnades den första propositionen. Hertigen spelade återigen ut avgångskortet. Han sa sig vara uttröttad av regeringsbördan och föreslog riksdagen att i stället återkalla Sigismund eller utse hertig Johan till kung. Om ingetdera behagade dem kunde han tänka sig att fortsätta regera – om en rad krav uppfylldes.
Riksdagsmännen ville varken ha Sigismund eller Johan. I stället valdes hertig Karl sedan han ”uppå ständernas flitiga och enhälliga begäran lovat att taga kronan”, som det heter i protokollet. Därmed var Karl IX till slut kung – en värdighet som motsvarade den makt han haft sedan länge.
Den 14-årige Johan hade förmåtts att avsäga sig sina anspråk på kronan och kompenserades med ett eget hertigdöme som omfattade hela Östergötland, Kinda och Ydre härader i Småland och sex härader i Västergötland och Närke.
Riksdagen antog samtidigt en ny tronföljdsordning, den så kallade Norrköpings arvförening. Där fastslogs att kronan i första hand skulle ärvas av Karls manliga avkomma, i andra hand av hertig Johans. Om manliga arvingar saknades utsträcktes arvsrätten till kvinnor. Krav på luthersk trosbekännelse infördes för tronföljaren.
Ett annat resultat av riksdagen 1604 var så kallade Norrköpings beslutsgods. Det var en form av ärftliga län som begränsades av regler beslutade i Norrköping.
I förhandlingarna om beskattning argumenterade Norrköpings representanter för att pest, skeppsförlisningar och annat hade utarmat staden. Riksdagen bortsåg dock helt från klagosången och bedömde att Norrköpings skattekraft var den tredje högsta i landet.
Den sista mötesveckan uppehöll sig Karl på Bråborgs slott utanför staden där han skrev brev till rådet och uppvaktades av bland annat ärkebiskopen. Den 22 mars avslutades så riksdagen i Norrköping efter drygt sex veckor.
Det skulle dröja tre år innan Karl IX kröntes i Uppsala domkyrka. År 1609 genomförde han sin Eriksgata och vägarna kantades av hyllande undersåtar. I mitten av mars passerade det lysande följet Norrköping och i samband med Eriksgatan mottog även hertig Johan östgötarnas trohetsed.