Kärt barn har många namn; så lär oss det gamla ordspråket. Det gäller nog också för kärleksfulla personer. 

– Jag har fler namn än Pippi Långstrump", sa Peter Adam Colin Joakim Randy Egelund Hansen till mig och skrattade varmt och gott. Vi träffades hemma hos honom och sambon John i Finspång tidigare i juli. 

Tre av de sex namnen - Peter, Joakim och Egelund - fick han med sig av sin far och mor när han föddes i Grytgöl för trettio år sedan. Namnet Egelund är från hans danska farfars släkt. Farfaderns farfar ska ha jobbat som kusk på ett slott som hette just Egelund. Tre av namnen har han lagt till själv. Inte för att göra sig märkvärdig på något sätt. Utan för att visa kärlek och respekt för sin mor och för de svenska punkrockbanden Randy och Millencolin; ett band som enligt vad det sägs ska ha spelat in albumet "Life on a Plate" i en studio i Finspång.

– Min mor heter Eva och då tyckte jag att det passade bra om jag hette Adam, berättade Joakim (som är hans tilltalsnamn) för mig. 

Han växte upp vid Älgsjön; den fina badsjön som ligger cirka sju kilometer utanför Grytgöl. Det var nog här som Joakim började älska att simma. "Det fanns inte så mycket att göra i Älgsjön."

– Föräldrarna ställde upp med mycket skjutsande av mig och min bror in till Grytgöl, så var det. Men frihetskänslan var hur som helst oerhört stor när jag fick en moppe och själv kunde köra till kompisar och till aktiviteter, berättade Joakim.

Sedan många år tillbaka arbetar Joakim som elevassistent på Hällestadskolan. Han berättade att han tänkt "slappa ett tag" efter gymnasiet men att han istället fick en chans att hoppa in som elevassistent på en skola inne i Finspång. 

– Jag gick samhällsprogrammet på Bergska med mediainriktning. Det var en mycket bra utbildning för mig. Jag tillbringade mycket fritid där och tecknade, gjorde filmer, studerade design och utvecklade alla tänkbara kreativa sidor som jag inte visste att jag hade, sa han.

Joakim visar mig affischen inför Finspångs Pridefestival som genomförs den 5 september. Affischen är "nästan klar" och på storbildsskärmen visar han mig olika detaljer och underfundiga finesser med affischen. Jag ska inte avslöja mer än så här och nu. 

– Jag och Lilibet Gustafsson delar på arrangörsansvaret för Pride. Vi startade upp Pride 2018 så nu är det tredje året som vi kör ihop. Häromdagen när Lilibet och jag hade ett möte så sa vi just till varandra att om vi hade vetat hur otroligt mycket arbete som krävs för att planera och genomföra Pride så hade vi nog inte gett oss på det. Fast å andra sidan så hade vi ju då missat allt det roliga - kramarna, diskussionerna, bråken, glädjen och stoltheten - och lärorika som man får på köpet då man ger sig in i något stort för första gången, sa Joakim Hansen. 

Lilibet och Joakim möttes i "något vänsterpartisammanhang" för några år sedan. Joakim sitter i styrelsen för V i Finspång där Lilibet är ordförande. 

– Jag har "alltid" känt att Vänsterpartiet har varit rätt för mig. När jag flyttade in till Finspång i tjugoårsåldern så skulle en kompis försöka dra igång en ungdomsklubb i Ung Vänster i Finspång, och jag hjälpte till. Men det tog sig inte och jag kände nog också att jag var lite för gammal för Ung Vänster, så jag blev medlem i partiet istället, berättade Joakim.

Den som ändrar sitt eget namn av kärlek till musikband har högst sannolikt välsignats med ett stort musikintresse. Så är det i vart fall för Joakim. I lägenheten finns ett musikrum (som sambon John envisas med att kalla för gästrum, sa Joakim med ett leende) där det finns gitarrer, mikrofoner och diverse attiraljer för inspelning och redigering av musik. Joakim har startat två band.

– Jag gick en elgitarr av min far när jag var i femtonårsåldern. Tillsammans med ett par kompisar hade jag bandet "We are saints". Vi gjorde tre livespelningar, varav en på Kulturnatten i Norrköping. Mitt andra band hette "Dermo". (Som i god punkstil betyder "skit" på ryska)Vi gick aldrig live i den gruppen, sa Joakim och småskrattade åt minnet. 

Joakim var en aktiv låtskrivare i båda banden. Alla låtar var på engelska.

– Tjejkompisen som också skrev låtar i "We are saints" sa en gång till mig att "hördu Jocke, alla dina låtar handlar om hur svårt det är att vara bög, att inte få vara den man är." Jag hade inte tänkt på det. Men hon hade rätt förstås. Känslan av att inte få vara den man är; den känslan uppfyllde hela mitt jag och all min kreativitet, sa Joakim med ett dystert småleende.