Jag fattar ingenting, men har vant mig. Jag vet inte när jag förstod att jag var annorlunda, att något saknades, men det var nog ganska sent under uppväxten. Jag har alltså inget luktsinne, inget att tala om i alla fall. Jag har egentligen inte lidit så mycket av det för det är svårt att sakna något man aldrig haft. Jag har inga doftminnen, de man annars brukar säga är de starkaste minnena. Inga minnen av mormors bullbak, hur det luktade hemma hos kompisar, lukten av kritdamm i skolan, tjärade bryggor eller svettiga omklädningsrum. Jag känner igen lukten av nyklippt gräs från barndomen, that’s it.
Det är svårt att förklara exakt hur det funkar. Jag känner ju vissa lukter, som jag lärt mig att definiera som typ dy eller avlopp - inte jättekul att just de finns inom mitt register - men oftast har jag inga referensramar till det jag känner. Om jag går i skogen under hösten känner jag en viss doft, men om jag inte hade varit i just skogen hade jag inte kunnat definiera det som skogslukt. Självklart är jag ju värdelös på vinprovning. När folk pratar om att det luktar lakrits och stall skulle de lika gärna kunna prata grekiska. Vinet är antingen gott eller äckligt. Det här påverkar ju så klart smaksinnet också. Det är inte så att jag inte känner någon smak alls, som när man är förkyld eller som för en del Coronaoffer. Jag känner om det är för salt eller för starkt, men jag skulle aldrig kunna plocka ut enskilda smaker. Vid ett blindtest för läsk kunde jag inte ens skilja på Coca-cola och Fanta. Det är sött och kolsyrat. Punkt. Ofattbart tycker de flesta.
Jag blir imponerad när folk urskiljer minsta beståndsdel, lite koriander här, lite rosmarin där, att man pressat över en skvätt lime eller att det är apelsin i såsen. It’s all the same to me. Jag är förmodligen inte så rolig att laga mat till. Men jag kan heller inte påminna mig att det var särskilt viktigt under uppväxten. Kan det vara så att med ökat fokus på mat, har också lukt- och smaksinnet kommit mer i fokus? Ju mer det pratas om lukter, desto mer fattar jag vad jag saknar. Man kan tydligen träna upp det här och det kanske är dags att ta tag i det. Det kan ju vara rent livsavgörande om man inte ska sluta sina dagar med att bli förgiftad eller innebränd. Och nån gång skulle jag också vilja känna att den där lilla skvätten lime verkligen lyfte hela rätten.