I en numera kultförklarad sketch från början av 2000-talet, spelar komikern Bob Newhart en psykiater som bara behöver fem minuter och två magiska ord för att bota sina patienters psykiska besvär.
När en kvinna berättar att hon är rädd för att bli levande begravd i en kista utropar psykiatern:
”Stop it!”
Patienten får samma råd när hon vill ha hjälp med sin bulimi eller sina destruktiva relationer med män:
”Stop it!” Bara sluta med dumheterna! När kvinnan försöker ge en bakgrund till sina problem och bland annat hänvisar till en krävande mor som orsak till sin hetsätning, blir hon bryskt avbruten av psykiatern som säger att han inte jobbar på det sättet.
Sketchen är befriande komisk men speglar naturligtvis inte verkligheten; man botar inte ätstörningar eller fobier med två ord på fem minuter. Men scenen med den hjälpsökande patienten och desillusionerade psykiatrikern är tankeväckande på flera sätt.
Många patienter tillbringar alltför lång tid med sina terapeuter utan att känna sig bättre eller se någon lösning på sina problem. Tvärtom, evighetsterapierna skapar bara ett ohälsosamt förhållande där klienten blir beroende av terapeuten för att må bra och terapeuten ser sin klient som en kontinuerlig inkomstkälla.
För en terapikontakt är inte i första hand till för att en patient ska känna sig bättre till mods utan för att hjälpa personen att lösa sina problem och uppnå konkreta mål i livet.
En terapi som pågår år efter år kan tvärtom permanenta besvären och i värsta fall förvärra dem.
I en studie publicerad i tidskriften Journal of Consulting and Clinical Psychology undersökte man tvåtusen personer som fick en till tolv terapisessioner. 88 procent kände sig bättre efter det första besöket hos terapeuten medan procentsiffran sjönk till 62 procent efter det tolfte besöket.
Men frågan är också hur vi använder våra resurser inom den privata och offentliga vården, eller rättare sagt, hur länge andra skattebetalare ska stå för kostnaderna för terapier som pågår månad efter månad, år efter år utan resultat.
För långvariga, och inte sällan, helt onödiga kontakter inom vården kostar mycket pengar som borde användas på annat sätt. Det råder som bekant en vårdkris där tusentals personer dör varje år i väntan på vård, ofta på grund av personalbrist.
När jag arbetade som privatpraktiserande läkare var de verkligt behövande patienterna lätt räknade. De allra flesta sökte min hjälp för problem som hörde livet till och många ville ha en samtalspartner för att diskutera rent existentiella funderingar.
Bilden är densamma på många allmänpsykiatriska mottagningar där jag jobbat.
Återbesök bokas in på ren slentrian och många patienter skulle må betydligt bättre av att äntligen ta ett eget ansvar över sina liv istället för att använda vården som en onödig krycka.
För allt behöver inte ältas, diskuteras, ventileras och pratas om i det offentliga rummet.
Man behöver inte skriva spaltmetrar om kvinnors klimakterium, införa menscertifierade arbetsplatser eller publicera penisguider där män visar och berättar om sina könsorgan.
Det är som om alla på en och samma gång får en narcissistisk kick av att tvångsmässigt redovisa det mest intima i sitt privatliv för så många som möjligt.
För finns det inte på bild så har det aldrig funnits.
Ett av många illustrativa exempel är kvinnan som nyligen kände en oemotståndlig impuls att smörja in sig i sitt mensblod och posta en bild av sig själv på Instagram. Efter sin selfie rullade hon runt i gräset och började, enligt egen uppgift, gråta ”like a crazy person”.
Jag har ett gott råd till henne:
”Stop it!”