Sveriges Radios ekoredaktion har börjat med egna opinionsmätningar. Det kan man inom parentes ifrågasätta. Det finns inte för få mätningar av partisympatier, snarare tvärtom. Att då ett public service företag som lägger sparpaket också ska ha en egen är märkligt.
Men nu är det som det är och den senaste mätningen har sänt kalla kårar inom borgerligheten. Sverigedemokraterna är nämligen större än de tre regeringspartierna tillsammans.
Att bryta Socialdemokraternas maktövertag med hjälp av SD riskerar att förpassa de borgerliga till marginalen i svensk politik. Förklaringarna är de vanliga. SD kan profitera på att komma med ännu hårdare tag mot gängkriminaliteten. SD styr regeringen, men behöver inte ta ansvar. Liberalerna och Kristdemokraterna är så små eftersom många moderater stödröstade på dem i valet. Många tidigare moderater har gått över till SD och så vidare.
Allt detta stämmer säkert i någon mån. Men grundfrågan, hur SD kunde växa till Sveriges näst största parti på kort tid verkar inte så många bry sig om längre.
Jag tror att den avgörande punkten kom när begreppet assimilation blev fult och inte politiskt korrekt längre. Sverige har alltid haft en ganska stor invandring, i modern tid har den svenska hållningen varit generös mot människor på flykt även om Socialdemokraterna och Moderaterna länge var överens om hur invandringen skulle regleras.
Grundstenen var att de som kom hit skulle försörja sig själva och acceptera svenska lagar och seder. Naturligtvis skulle Sverige vara mångkulturellt med religionsfrihet och att alla var fria att utöva sina kulturella traditioner. Men samtidigt var idén att de som vill bo i Sverige ska assimileras i det svenska samhället. Invandringen sköttes av arbetsmarknadspolitiken.
Sedan kom en omsvängning mot mer betoning mångkultur och integrationen togs alltmer över av socialpolitiken. Det tillsammans med att den gamla axeln om reglerad invandring mellan S och M havererade bäddade för att SD skulle börja växa.
Att Moderaterna under Fredrik Reinfeldt ledning svängde om och öppnade gränserna mer än tidigare berodde säkert dels på att många liberaler tyckte att Sverige skulle ta ett större ansvar för att ta emot människor på flykt. Men, som bland andra DN:s tidigare chefredaktör Svante Nycander hävdat, finns det tecken på att nyliberala krafter ville ha en så stor invandring att det blev omöjligt att bibehålla den svenska arbetsmarknadsmodellen. Att en generös flyktingpolitik passade som hand i handske för att få majoritet i riksdagen med hjälp av Miljöpartiet gjorde inte saken sämre.
När sedan Stefan Löfven och Socialdemokraterna behövde MP för att ta över regeringsmakten var det bara för Löfven att instämma i Reinfeldts öppna hjärtan. Den synen var säkert också starkt förankrad i delar av socialdemokratin. Kanske särskilt bland alla de politiska tjänstemän som arbetar i någon form av politisk verksamhet i Stockholm. De ”fina” människor som lever långt från utsatta områden och en utarmad landsbygd.
Grogrunden för den framväxande populism som man kan se i hela världen är klyftan mellan en liberal elit i framförallt storstäderna och förlorare i utsatta områden och på landsorten. De förra hyllar tolerans och personlig frihet, de senare är förbannade över förlorade jobb, sämre service och känner sig hotade av nya invånare som ska vara med och dela på jobben samt de skattefinansierade bidragen. Lägg till det att Sverige gått från att vara världens mest jämlika land 1980 till att hamna i topp på listan över de länder som har störst inkomstskillnader. Det har det bäddat för Sverigedemokraternas stadiga uppgång.
Med Moderaterna nere på 16 procent ökar trycket på statsminister Ulf Kristersson att inte bara förra intellektuella resonemang utan att också höja rösten. Det gör Jimmie Åkesson hela tiden och ska SD:s uppgång stoppas måste han nog få mothugg.
Fortsätter SD:s stöd att stärkas uppstår ett läge där liberaler och socialdemokrater måste bita huvudet av skammen och samarbeta. Annars kan Sverige få en statsminister som leder ett parti med rasistiska rötter efter nästa val.