Att drömma är något bra.
Då menar jag inte främst de drömmar man har på natten, även om de också (ibland) kan vara mysiga.
Jag menar de drömmar man har om sin framtid, de som handlar om livet med jobb, familj eller som i mitt fall, äventyr. Jag levde länge i en illusion om att ju längre bort jag kom, ju häftigare skulle det bli.
Jag tror att många människor har upplevt den känslan, även om min definition av “långt bort” säkerligen var extrem. Inte på Christer Fuglesangs nivå - han skulle ju vara värst och åka ända bort till rymden för att bli nöjd- men säkerligen var jag mer kräsen än de som längtade ”så långt bort” som till Stockholm.
När jag växte upp i ett mindre samhälle i Västergötland så drömde jag inte om att få jobb där jag bodde, jag skulle ju ut i världen!
Världen för mig då var London, där allt var häftigare och större. Med tiden så blev det häftigare och häftigare ju längre bort man kunde komma. Att befinna sig på andra sidan jordklotet var den ultimata bekräftelsen på att man inte längre var trist och grå som alla andra.
Så småningom kom jag långt hemifrån – över Atlanten och ännu längre. Men min illusion, om att ju längre bort desto bättre, sprack till slut då jag kom på mig själv att längta hem när jag under ett monsunregn gick på en grusväg i Latinamerika.
Det tog mig nästan 20 år att komma till insikt om att hemma kan vara bättre och häftigare än någon annanstans.
Vart hemma sedan är kan ju bara du eller jag avgöra - vi har säkert alla olika definitioner på det också. Jag är den siste att uppmana någon att sluta drömma - tvärtom!
Utan drömmar försvinner något av oss själva, men måste alla drömmar vara så långt bort? Tänk vad praktiskt det vore om de kom lite närmare? Eller om man kunde kombinera det nära med det som är långt borta?
Jag inbillar mig inte att jag ska lyckas övertyga någon som idag längtar långt bort att Finspång är minst lika häftigt som Stockholm eller London.
Men jag lovar att det ända är möjligt att sitta långt borta och till slut längta hem till Finspång, Rejmyre, Ljusfallshammar eller Grytgöl.
Inte för att det är där allt finns, utan för att det är där det finns tillräckligt av det du egentligen söker för att du ska känna dig hemma.
Så dröm dig gärna bort - till Paris, Melbourne eller Kuala Lumpur - och om du sen väl åker iväg så är du mer än välkommen tillbaka och dela med dig av dina erfarenheter när du återvänt hem igen. Det gör oss alla lite rikare, lite klokare och lite öppnare.
Och vem vet, kanske sitter det folk just nu någonstans långt bort och drömmer sig iväg till Finspång?