Den temporära löfteseuforin som infinner sig vid varje årsskifte har i vanlig ordning ebbat ut. Glasen har tömts, cigarrerna har brunnit ut och de sista fyrverkeriresterna har sopats upp.
Kvar finns endast den självspäkande fattigdomens martyrskap, med matlådor i plast, fyllda med broccoli, kyckling, tonfisk och ännu mera broccoli. Det är oemotståndliga löften om smala midjor till sommaren, som därför ska prövas med den erbarmliga lågkalorikosten och om inte livslusten mattas av redan under de brusande minuterna då mikrovågsugnen arbetar, så gör den det definitivt när dagar och nätter flyter samman i ett evigt Game of thrones-mörker med snålblåst, osandade gångstråk, rinnsnuva och två minusgrader som känns som minus 18.
Eller som Jon Snow skulle ha sagt: “Winter is coming, we know what's coming with it. We can learn to live with the wildlings or
we can add them to the army of the dead.”
Det är mörkt, halt och kallt och vi är mitt inne i trettiofemte mutationen av covid-19 och det slår dig med jämna mellanrum att du blandar ihop distansarbete vid köksbordet med meningslöst sträckserietittande på Netflix. Du funderar på att emigrera till varmare breddgrader, men innerst inne vet du att handlingskraften inte riktigt finns.
Det är då, och just då, som du kommer ihåg att du brukar gräva ner dig i de här känslorna varje år, vid just den här tidpunkten.
Det är januari. Det mesta är sig likt.
Det är samtidigt precis som det ska vara. Det är då vi som mest behöver det. Om det är hålet i plånboken eller den (o)befogade rädslan
för att behöva sitta i karantän på ett flygplatshotell som står mellan dig och solen, det vet bara du själv.
Oavsett behoven och förutsättningarna så behöver vi i alla fall något sorts tillfälligt avbrott för att inte sucka sönder gomseglet. För egen del tog jag tillfället i akt att temporärt fly vardagens avgasfärgade snömoddsdepression för ett par dagars respit till den heliga Birgittas kära Vadstena, i kärt sällskap med kvinnan i mitt liv.
Bort från matlådorna i hårdplast, bort från lågkaloridieten, bort från det snöblandade regnet och bort från det apatiska Netflixandet i den nedsuttna soffan. Om så bara för en helg. Om så bara till Vadstena.
Om så bara för att söka kontrasternas välsignelse.
Miljöombytet sträckte sig inte längre än nio mil, men det var så löjligt befriande att byta Norrköpings ombyggnadskåta innerstadsmiljö mot Vadstenas vackra klostermiljö. Det var så efterlängtat att byta det snöblandade regnet mot spa-avdelningens bubbelpool, ångbastu och den isbjörnsvita badrocken.
Det krävs inte så mycket, men det temporära skiftet från den fantasilösa vaniljkvargen till den delikata hummersoppan med ostkräm och forellrom, var så nödvändigt och uppskattat. Skiftet från den slentrianmässiga korvstroganoffen till oxfilén med uchiki kuri-pumpan och karl-johancremen blev en kulinarisk och känslomässig resa, långt längre än de geografiska nio milen.
Att få byta de torra fullkornsskorporna mot Tonkapannacottan med blåbärssorbet fick mig, åtminstone för ett värdefullt ögonblick, att
förtränga övertygelsen om att meningen med livet prompt måste vara en jakthundsslimmad kropp lagom till midsommar. Där och då släppte jag taget om den tvångsmässiga fåfängan och de dystra januaritankarna.
Det behövs inte så mycket mer för att livsandarna ska vakna. Det behövs inte mer än nio mil.
Men det behövs.
De returnerade kontrasterna är väl inte lika omdanande, men en av fördelarna med att tillbringa ett par dagar i klostermiljö är att man ofrånkomligen absorberar munkarnas och nunnornas visdomsord om enkelhet, vördnad och tacksamhet. Och det är precis i det sinnelaget jag befinner mig för stunden, när jag sitter med laptopens tangentbord och snickrar ner mina tankar, samtidigt som jag försöker framkalla all tacksamhet som står att finna över en kvällsvard med knäckebröd, kvarg och en mikrovågsvärmd plastbytta med kyckling, lök och bönpasta.
Utan tillstymmelse till ironi så är jag innerligt tacksam för maten på mitt bord. Tacksam för kärlekens låga. Tacksam för den återvunna självdistansen. Tacksam för att kontrasterna gör livet skarpare.
Allt gott.