När jag var tonåring ville jag ibland ta mitt liv. Jag var olycklig och tänkte mycket på hur jag skulle göra det. Jag gick på en buss och åkte till ändhållplatsen. Där klev jag av och gick in i skogen. Jag såg en ek med knotiga grenar. Där skulle jag ha kunnat hänga mig, men eken pekade med sina spretiga fingrar att jag skulle gå därifrån. ”Jag är tillbaka inom en vecka” sa jag till eken innan jag åkte hem och la mig på sängen och grät i några timmar. När veckan hade gått var jag för feg för att
göra slag i saken. Jag rispade mig med en kniv i handleden, bara för att se om jag skulle klara av att skära av mig pulsådern. Det skulle jag inte. Sådär höll det på i flera år. I perioder var jag deprimerad och undrade hur jag skulle orka fortsätta att leva.
Jag var aldrig mobbad. Jag hade många kompisar. Pojkvän. Syskon och föräldrar som älskade mig. Jag hade inte något vettigt skäl att må dåligt, och det gav mig skuldkänslor, så jag mådde ännu sämre. Världen var omöjlig att begripa. Jag kunde inte acceptera att jag skulle ha det bra samtidigt som barn ute i världen svalt. Och jag var besviken på vuxenvärlden som lät orättvisorna vara.
Någonstans där kan jag skymta en förklaring, mellan existensiella grubblerier och att inte ha tränat tillräckligt på att hantera varken relationer eller resten av livet. Varför skulle jag ha det bra när resten av världen drabbades av svält och krig? Varför skulle jag leva när massor av människor måste dö i förtid?
Jag pratade sällan om hur jag mådde men jag tror att vi var många på 70- och 80-talet som kände så. Jag tror att det är många unga som tänker liknande tankar idag också.
Jag gjorde en ovetenskaplig undersökning i en av mina klasser med 25 tonåringar. Det visade sig att 16 av dem någon gång hade haft allvarliga suicidala tankar. Det händer att ungdomar verkligen
lyckas avsluta sina liv. Enligt Karolinska institutet är det ungefär 170 personer mellan 15 och 24 år i Sverige som ”lyckas” varje år.
Att prata, skriva och läsa är mina verktyg att försöka påverka, mig själv och andra, och att försöka förstå lite grann av den här orättvisa världen och ändå kunna glädjas åt en massa underbara tillfällen som livet också ger. Jag frågade en annan klass vad de skulle vilja läsa för typ av roman och vad de tyckte att min nästa ungdomsbok skulle handla om. Mobbning, blev svaret. Jag skrev och nu börjar det närma sig utgivning. Vänner i solen, kommer nästa bok att heta. Den handlar om mobbning och våld, vänskap och utanförskap, om kärlek, droger och självmord.
Till alla er som vågar tänka tanken att ta sitt liv vill jag säga att det kommer att kännas bättre. Med
tiden har lärt mig hantera livet rätt hyggligt. I dag är jag mest lycklig, ibland bara allmänt glad, då och då trött, någon gång ledsen, sällan arg men aldrig mer deprimerad.