Vi har genom åren stått ut med skuttande foliehattar, kacklande kycklingar, sjungande tanter och finska hårdrockare. Allt märkligare bidrag för varje år.
Det är såklart dags för Eurovision song contest.
Du vet det där du egentligen inte vill erkänna att du slaviskt tittar på varje år. När du på fråga harklar dig och mumlar ”jo jag hörde något om den” istället för att erkänna att du faktiskt såg tävlingen? Eller är du en sån som skyller på andra familjemedlemmar? ”Hustru/sambo/ barn vill ju så gärna se det – så jag blir ju så illa tvungen”. Den ursäkten har man ju hört en gång eller två.
Det går nästan till den gräns att vi hellre skyller på hunden än erkänner att Eurovision fortfarande lockar oss. Vi hatar att älska, älskar att hata.
På något märkligt sätt hamnar man alltid där framför tv:n och följer deltävling efter deltävling oavsett om man vill eller inte. Svärandes över mellanakter och töntiga repliker. Svärandes över att fel låt alltid vinner. Klagar, gnäller och fredagsmyser med ett visst mått av självförakt som närmsta bordsgranne.
Eller talar jag bara om mig själv nu igen?
Jag tänker inte sitta och påstå att jag ”vet” hur det går för Cornelia Jacobs i tävlingen. Det kommer troligen bli raka motsatsen till vad jag tror. Så är det varje år.
Men som kuriosa: Jag tror vi kommer typ femma.
När denna krönika trycks är det ännu inte avgjort om vi kommer vidare från delfinalen heller för den delen. Jag gillar faktiskt låten. Avskalat, charmigt – i tiden. Är det inte himla skönt att slippa se en halvnaken twerkande rumpa på scenen för en gångs skull? Enligt mig är det alldeles för mycket sånt på bästa sändningstid, mvh ”Karen”.
Skämt åsido: jag tycker faktiskt att det ligger en del smolk i glädjebägaren i år. Nu när vi är igång igen efter coronavirus och tuffa tider så ska det ändå nästla sig in problem. Dels då det känns lite fel att ha en fest när människor lider och till och med dör, dels på grund av det politiska maktspelet.
Vänskapsrösterna. Rädslan för att stöta sig med nån. För visst är en del röster uppgjorda på förhand. Eller?
Det finns väl inte en chans att de medverkande ländernas juryer genuint tycker att just deras granne alltid är det bästa som hänt i musikväg. Ändå är det misstänkt ofta rösterna glider över nära gränser. Kanske inte full pott, men röster likväl.
Sverige är inte ett dugg bättre. Det är ju inte direkt sällan det röstas på både Danmark och Finland oavsett om bidraget har fått en att vilja hänga sig i den rosa boan eller inte. Horribla framträdanden hindrar inte poäng i någon form, iallafall inte från vänländer.
I år tror jag dock det blir lite annorlunda. I år kommer det hagla av solidaritetsröster snarare än grannröster. I princip tror jag att Ukraina skulle kunna ställa upp med en guldpläterad musikalisk bajskorv och ändå ta hem det här kalaset. Det är på ett sätt väldigt vackert att visa den typen av solidaritet med ett land i enorm kris. Men samtidigt: har politik i en musiktävling att göra?
Ryssland är portade från tävlingen. Ett politiskt ställningstagande: Världen står enad mot de hemskheter som sker. Gott så. Men vem slår det emot? Mr P själv? Knappast.
Festen ger oss en chans att tänka på annat. Men det är inte utan en bitter eftersmak.
Jag kan inte låta bli att tänka på de som inte får vara med.
De som fruktar för sina liv medan vi äter popcorn.
Surrealism i sin renaste form.