Just när man sitter vid en älskads sjukbädd är stunden liksom evig och allt tycks gå i slow motion. Allt annat är oviktigt och man ser liksom nyvaket omvärlden och allt jagande efter vind. Man håller i en hand, följer noga varje andetag och inget är viktigare än här och nu. När en sköterska erbjuder en kopp kaffe är det en nådegåva som nästan får en att gråta i varm tacksamhet. Maskiner piper och blinkar, det luktar sjukhus och alla andra gånger man suttit på liknande sätt finns liksom med i rummet. Alla andra gånger med någon älskad.
Utanför pågår världen. Utanför tänks kortsiktigt, egoistiskt och grymt. Vid sjuksängen tycks allt det där ofattbart. Ödmjukheten inför livet är så påtaglig. Från nu vill man vårda varje sekund.
Jag är som de flesta. Jag glömmer och ger mig hän i trivialiteter och nog är det på sätt och vis tur. Om så inte vore fallet skulle jag hålla dom jag älskar hårt intill mig, stänga alla tänkbara dörrar mot mänsklig kyla. Man kan inte leva så. Men med åren blir livet allt mindre självklart och ungdomens aningslöshet är borta för alltid. Just nu går min tanke till alla som får sitta mycket länge vid sjukhusbäddar och mycket länge i oro vara till för någon älskad. Som ett tecken på någon sorts bestående godhet är dom oräkneligt många och som ett tecken på att allt är möjligt förmår kärleken det ingen egentligen orkar.
Det kan tyckas så banalt att hylla den kärlek som inte tycks vara alla förunnad. Dels finns dom som faktiskt ingen längre förmår älska och dels finns dom som har svårt att både visa och ta emot kärlek. Så när jag nu ändå hyllar kärleken är det mer på kollektiv nivå och som en möjlighet. Kärleken finns där som en möjlig motkraft. Som lusten att äta och dricka. Som lusten att leva finns den där redo att bestiga allehanda berg. Den kärleken är liksom flätad vid en vilja att hjälpa den som för tillfället är svag eller så liten att hen inte förmår det hen önskar och behöver. Just den viljan kan nästan göra ont. En del vill inte ge sig till det där utan bygger murar av bortförklaringar, murar mot länder, murar mot dom svaga och till sist kommer dom i sanning att finna sig själv inmurade.
Jag trevar efter någon sorts hopp att förmedla till barnen. Vi går mot ljusare tider vill jag påstå. Det kommer en vår och allt ska åter stå i blom vill jag påstå. I slutet av mörkret finns ljus och all kallsinnighet kommer att tinas, smälta och bli till vatten. Jag vill berätta sagor som slutar lyckligt och då menar jag inte Hollywood-lyckligt utan snarare Astrid Lindgren-lyckligt. Sagor som inte blundar för det svåra och smärtsamma men ändå visar på hopp och möjligheter. I det svåra inte utan det svåra. Världens elände sköljer över våra barn och det blir svårt att hitta sätt att förstå. Den som alls inte lyckas förstå blir offer och lever i en känsla av att vad som helst kan hända hela tiden. Vi behöver även någon sorts tilltro vi människor. En tilltro till att saker kan förbättras, att vi kan styra våra steg och att det är tillsammans vi är starka.
Just när man sitter vi en älskads sjukbädd och oron byts till en tydlig känsla av vad som är viktigt här i livet. Just när man sitter där och inser att man alls inte är unik utan en av miljontals kärlekar, känner man att just den saken vill man ha med sig på andra sidan oron. Man är en människa bland människor helt enkelt och människor är mycket olika men samtidigt så lika. Människor är så otroligt komplicerade men samtidigt så enkla. Vi behöver alla det varje barn behöver även om vi klär våra drömmar i spännande ord eller beskriver våra tankar i krångliga ord.
Mannen som kliver upp i talarstolen är ett barn. Han kunde stå där, be om kärlek, berätta om sina rädslor och de svagheter som han skäms för. Men han vill inte att någon ska se att ”kejsaren är naken” så han gömmer sig bakom skenbar handlingskraft och slagkraftiga ord han tränat in framför spegeln. Den som har saker att dölja har svårt att förstå andra men han är för upptagen av sig själv för att förstå. Han är inte människa bland människor utan lite mer än oss andra. Tror han.
Alla oroade kärlekar i världen är ändå ett hopp. Som jag älskar mina barn älskar andra sina barn och när vi ser det, när alla ser det kommer ropen att höras ”kejsaren är naken, det är visserligen synd om honom men han är naken!