Jag tänder många ljus men riktigt mysigt känns det inte denna morgon. Jag dukar fram lite frukost och sätter mig, reser mig igen och i köket finner jag mig undra över vad jag skulle hämta. Jag börjar om, sätter mig igen och då vet jag, jag skulle hämta min telefon. Jag skyndar mig ut i köket för att inte glömma igen! I köket finns inte min telefon, jag finner den till sist i sängen där den till synes ligger och drar sig. Så slår vi oss äntligen ner, telefonen och jag, vid frukosten.
Kaffekoppen skakar till och lite kaffe skvimpar ut på bordet. Det är världen som rör sig och det känns osäkert på ännu ett sätt. Återigen sitter jag här och försöker förstå. Just nu blandas alla information i min torktumlarhjärna. 25 000 barn dödade eller skadade i Gaza! I Ukraina är miljontals barn och familjer på flykt, traumatiserade och i behov av humanitär hjälp (Unicef). Samtidigt vill allt fler länder stoppa invandring. Nu är det väl inte ”länder” som vill detta men det finns starka intressen i många länder som driver den åsikten.
Världen måste förändras, så här kan vi inte ha det, humanisten i mig skakar av upprördhet. Jag ser mig omkring som i en fundering kring var jag ska börja. ” Var jag ska börja”, oj så dumt, man kan inte förändra världen ensam om den nu alls kan förändras. Borde jag gå med i något parti eller någon ideell organisation? Kanske kan jag ringa några vänner? Men om nu t.ex. Olov svarar, vad ska jag säga? ”Det är dags nu Olov”! Han har väl sitt att tänka på, kanske ska han hämta barnbarn på förskolan? Jag fylls av någon sorts energi och sängen blir bäddad, tvättmaskinen fylld och innan jag hinner besinna mig har jag dammsugit både kök och sovrum. Jag sjunker ner på köksgolvet med dammsugaren i famnen. Även om man bör börja med sig själv när nått ska förändras är detta inte nog!
Jag förstår alltför väl vilka konsekvenser en svår uppväxt kan få. Alla drabbade oskyldiga barn kommer att bära med sig allt detta våld de fått uppleva. Hur kan vi låta detta ske eller är det så att det finns intressen som vill ha det så här? Vapenindustrin tycks gå bra, driver den på för fortsatta krig? Finns det personer som tjänar på krig och vill att krigshoten ska växa? Finns det personer som tjänar på rädsla och fiendeskap mellan folk? Finns det människor som tjänar på att barn dör? Jag reser mig från köksgolvet, inte ens det är helt lätt. Alla dessa frågor, hur ska jag kunna veta, varför frågar jag mig själv? Jag menar om jag hade svaren skulle jag väl inte fråga?
Det fanns en tid, som jag minns det, då allt kändes möjligt. En tid då ”bry sig om andra” var lite större än egen vinning. Världen såg ut att enas om att varje barn har rättigheter och att vi vuxna tillsammans måste säkra barns rättigheter. Det fanns en tid då allt fler tycktes förstå att ojämlikhet skapar konflikter, att de ekonomiska skillnaderna skapar misstro och våld. Det fanns en tid då insikten om allas lika värde tycktes säkrad. Ur led är tiden!
Så stiger solen utanför, det är vackert! Ett sista löv faller från äppelträdet, skatan tar sin morgonpromenad runt huset och grannens katt är på väg hem. Man får inte tappa bort skönheten och den kärlek man lånar, säger jag mig och plockar undan dammsugaren som någon glömt i köket. Man måste både ta tillvara och förändra! Radion förmedlar att solen idag är på ”tillfälligt besök” som om något var för evigt. Egoismen är på tillfälligt besök, Trump är på tillfälligt besök, Putin är på tillfälligt besök! Samtidigt inser jag att tillfälliga besök kan vara nog så allvarliga. Somliga besökare ställer till det och somliga besökare borde inte ens släppas in.
Nog inser jag att även jag är på tillfälligt besök och det är väl just det där med det tillfälliga som behöver värnas och tas om hand. Det finns ett hopp om framtiden, i kärleken mellan människor, i människors vilja att hjälpa andra och i den ödmjuka insikten om att vi människor ändå är ganska lika. Jag fyller på min kaffekopp som tankarna fyllt min kamplust. Jag ringer nog Olov ändå men var tusan lade jag telefonen?