Det slungas mitt i ansiktet som en våt disktrasa. Det är höga elpriser, räntor, matpriser som snarare passar en konung än en arbetare, höga skatter och inflation. Det är politisk lekstuga och allmän identitetskris.
Inga problem!
Men det finns en gräns. Eller för att tala klarspråk.
Moder natur: nu får det väl fan räcka!
I går fick jag den. Den optimala förolämpningen.
”Är du inte född -74?”. Sjuttiojävlafyra?! Ser jag ut att vara 48?
Really?
Inte nog med att jag och min kollega nu är on ”non speaking terms” typ för all framtid … med den kommentaren i bakhuvudet sitter jag nu och rannsakar mig själv. Jag kan stå ut med att vara ”vuxen” på pappret. Men kan man inte få ha nånting lite roligt kvar, som exempelvis skönhet – eller varför inte - synen eller hörseln? Men nej, det går ju stadigt utför, helt klart.
Nu säger jag inte att jag varit vacker förr, men det finns ju grader i helvetet, så att säga.
Gravitationen har ju förstås också börjat tycka till om vardagen som sådan. Synen är väl närmast att liknas med Mr Magoo’s (Ni som minns, ni minns.)
Hör dåligt gör jag också, sägs det.
En sak är säker: det lär ju inte bli bättre med åren som kommer. Det är väl bara förlika sig med att hjärnceller försvinner, kroppen expanderar och man blir lite, lite fulare för var dag.
Men! Det har sin charm det. Gnäller jag nu igen? Äsch. Ta det med en nypa salt.
Men om man lägger skämten åt sidan finns det ändå en del bra saker i det hela.
Som exempel: Man får ju erkänna att man på många sätt är visare nu än man var för några år sedan, även om det blir svårare och svårare att minnas var jag la de där bilnycklarna. Oftast återfinns de för övrigt i tändningslåset på den olåsta bilen, det är ju sen gammalt. Sambon älskar mig, tummis.
Ibland är det ett under att jag överlevt till 38.
Men är det så hemskt att bli äldre egentligen?
Fråga inte mig. Jag har en försenad 30-årskris.
Men rent krasst är det ju absolut inte det. Det är ganska charmigt. Åren flyger fram. Läskigt men sant.
Tänk så många fördelar det ändå är att ha hunnit upplevt lite både jobbmässigt och privat. Jag har älskat. Hatat. Hatat att älska och älskat att hata. Jag har letat efter en identitet, tappat mig själv och hittat mig 2.0, eller åtminstone 1,5. Lite starkare för varje gång livet smäller en i ansiktet med en stol. För visst lär man sig. Man lär sig att hjärtesorg går över. Man lär sig vilka konflikter som är värda att ta och vilka man ska backa ur. Man lär sig att andas, tänka och planera och jag måste erkänna att jag uppskattar det. Jag uppskattar till och med att kunna titta tillbaka på hur det var när jag var ung. Jag börjar gilla det där med att ha trumf på handen. Jag vet vad en video är, och en dagstidning och jag minns 80-talsluggar, när man fick åka i bagageluckan och freestyles. Det är en tid som aldrig kommer tillbaka. Nu vill väl kanske ingen att just luggen återvänder, men du fattar vad jag menar. Jag börjar gilla att inte känna mig som ett skrämt rådjur på arbetsplatser. Att kunna känna igen människotyper och plocka ur erfarenhetsbanken.
Man kan ju inte få allt. Så vad fan, gravitationen: I’m all yours! Men moder natur: Jag kan väl få behålla några hjärnceller i alla fall?
Både du och jag vet att jag kommer bli den där tanten som tappar bort mig själv på en spårvagn när jag blir gammal. Eller vänta, sånt gör jag ju redan.