Serien skildrar polisarbete på en sätt som beskrivs som verklighetsnära. ”Koppla av” blir det inte fråga om för min del. Ungdomar pratar med polisen på ett sätt som får det att krypa i mig. Ingen reklam för polisyrket direkt och inte heller en positiv bild av ungdomar. Nu vet jag ju såklart att det finns så många unga som är helt fantastiska även på utsidan och inte bara längst därinne men jag oroas.
Hårt sätt att prata tycks sprida sig även i våra skolor, ”jag ska döda både dig och din mamma” men inte är hela ansvaret skolans. Det är ju inte så att elever får undervisning i ovårdat och hotfullt språk i skolan såklart. En del barn lär sig leva med alla dessa hotfulla kommentarer och blir möjligen inte särskilt skrämda medan andra barn tar fasta på det som sägs och blir väldigt rädda.
Visst sa vi hemska saker till varandra även under min grundskoletid. ”CP” utan att ha den minsta aning om betydelsen. Försöker minnas vad jag kan ha sagt mer, ”mes” kanske. Jag som fått lära mig att inte svära gjorde det verkligen inte förrän i åttan. Jag beslutade mig faktiskt för att börja då jag fann att andra sätt inte fungerade. ” Lägg av då din jävla idiot”, hade bättre effekt än att bara be någon sluta och jag lärde mig att även låta väldigt arg. Redan tidigt hade pappa försökt uppmuntra mig att slå tillbaka om så behövdes. Inte något konstigt med det då han varit mobbad under sin skoltid vilket fastnat som en tagg i honom.
Jag möter många vårdnadshavare som ivrigt uppfostrat sina barn att inte lösa konflikter med våld. När sedan deras barn utsätts finner de sig säga ”du får slå tillbaka” trots att de verkligen inte vill. Det är maktlösheten och plågan att se sitt barn utsättas som avgör.
Språket blir allt som oftast ett skydd mot omvärlden. När omvärlden stressar och utmanar, när ouppnåbara krav ställs och en inte lyckas komma till sin rätt. Hemskt att se när det bakom allt hotfullt finns en vilja att höra till och få uppskattning.
Just ordvalet är ju inte allt, en kan skada och såra med ”väl valda ord”. Det finns utan tvekan maktspråk som kan få andra att tappa kontrollen. Den som har makt kan lätt trycka ner andra. Med all form av makt följer ansvar.
Just språk och ordval är delar av våra barns uppväxtmiljö men troligen mer symptom än själv problemet. Vi behöver bestämma oss för hur vi vill att våra barn ska växa upp och förstå omvärlden. Samtidigt river hårda ord hål i relationer mellan människor och blir till murar mot förståelse.
Jag är glad att jag aldrig kallade pappa för ”jävla gubbjävel” eller nått annat hårt. Just det berodde inte på min godhet, det fanns liksom inte på kartan. Möjligen borde jag sagt min åsikt om saker mer än jag gjorde och kanske borde mina egna barn fått möjlighet att bli mer arga på mig. Makt kan tysta och känslor ska väl inte tystas utan mötas och beaktas. När den som uttrycker känslor inte förmår att göra det på ett ”välartat sätt” behöver en kanske mer ta fasta på känslan än ordvalet. För att förmå detta krävs någon sort övertygelse om vad det skulle kunna handla om. Vi är sällan mysterier vi människor, vi är oftast möjliga att förstå när en ärlig vilja finns.
Polisen såväl som personal i skolan möter barn som bär en historia, erfarenheter av vuxna och en mer eller mindre fungerande världsbild. Det hat som dyker upp har inte nödvändigtvis att göra med just dessa vuxna eller just denna situation. Barn behöver omfamnas och få en relationell bild av världen och samspel med andra. Ledsen att behöva säga det igen, tidiga insatser krävs och om detta blir en fråga om pengar är det en mycket korkad och kostsam fråga!