Jag har en liten egenhet, en fix idé skulle man kunna säga, och det är att jag alltid måste veta när jag gör saker för sista gången. Det kan vara sista badutflykten för sommaren eller sista grillen för säsongen. Man åker och badar i godan ro och tänker inget särskilt på det, men nästa dag slår vädret om och det blev höst direkt och det visar sig att den där lilla utflykten var liksom finalen. Då känner jag mig lurad och bedragen å det grövsta! För om jag vetat att det var sista gången skulle jag gjort allt annorlunda. Verkligen tagit in allt mycket mer och fångat ögonblicket - sugit på det. Inbillar jag mig i alla fall. Men det är liksom själva grejen, det där bitterljuva, att veta att nu blir det inget mer av det här på ett tag. Då måste man ju verkligen ta vara på det och uppleva det fullt ut - och vara uppmärksam på det. Omgivningen tycker att jag är knäpp så klart, hur kan det där vara så viktigt? Det kommer ju nya somrar och nya tillfällen. Men det är jätteviktigt!. Jag gillar det där vemodet som infinner sig vid avslut, jag går igång på det.
Men då och då kan det ju faktiskt gälla sista gången någonsin och då blir det extra jobbigt. Elever och personal på min skola åker varje år på en internatvecka tillsammans och bor på en kursgård i en mindre stad en bit bort. Eleverna ägnar sig åt estetiska ämnen och det är jättekul att se dem i andra situationer än man vanligtvis gör. Det är alldeles strax dags för det och det blir åttonde gången jag åker dit. Men det är också sista gången någonsin, eftersom stället ska läggas ned. Fattar ni? I åtta år har jag åkt dit, ibland så här tidigt, ibland på vårkanten, men oftast i januari när vädret är som allra tristast. Men det spelar ingen roll, jag har massor av minnen från den där platsen och kommer att sakna resorna dit och gemenskapen med eleverna där och nästan alla gator och stigar är förknippade med minnen av otaliga promenader. Nu är det som sagt dags och det är många saker jag kommer att göra för sista gången då. Gå på just den där stigen för sista gången, se just den där affären för sista gången, sova i just det där rummet och den där sängen för sista gången. Herregud, jag kommer att vara så upptagen av alla dessa nostalgiska ögonblick att det blir svårt att hinna med något annat! Eleverna kommer att skratta åt mig, men det struntar jag i, för nu ska det tas farväl rejält.
Jag tror att det allra värsta som skulle kunna hända är om någon plötsligt sa att det tyvärr blir inställt. Då skulle jag ha gjort alla de där sakerna sist vi var där - utan att veta att det var sista gången! Jag kan knappt tänka mig något värre, jag skulle bryta ihop fullständigt. I och för sig skulle jag väl få försöka trösta mig med att jag då tänkte ganska ofta att jag gjorde saker för näst sista gången, men det är ju ändå inte samma sak. Så nu ska det laddas för ett ordentligt praktavslut, jag ska vara totalt närvarande i varje stund och ta in varenda liten pyttig detalj för att aldrig nånsin glömma hur det var. Alltså precis så där som man borde göra hela tiden.