Det mesta är en fråga om inställning – antingen ser man livet från den ljusa sidan eller så väljer man att fokusera på det negativa. Jag måste nog tillstå att jag ofta väljer det senare. Jag kan faktiskt riktigt hänge mig åt den blossande irritationen, nästan njuta av den, när det kommer till vardagens alla små förtretligheter.
Vi kan börja med toapapper på offentliga toaletter – alltså det är lika hysteriskt varenda gång. Jag kan nästan känna hur jag spänner mig inför besöket redan innan eftersom jag vet att det kommer att bli precis som alltid. Pappret sitter gömt inuti en stor metallhållare, det är fullständigt omöjligt att hitta var eländet börjar och man kan snurra runt den tio gånger, alltmedan frustrationen stiger, utan att hitta själva änden. Till slut försöker man nypa tag var som helst och lyckas kanske slita av en pyttebit. Om man mot förmodan skulle få tag i papprets början, kan man ge sig den på att när man ryckt av en bit, åker resten försmädligt tillbaka in, om man inte är blixtsnabb eller använder tvåhandsfattning så att man håller i ena delen, och sen börjar alltihop om igen. Om toaletten är utrustad med en sån där liten automat där man bara får ut typ en mindre näsduk varje gång, blir det ett frenetiskt slitande tills man fått ihop så mycket att det räcker. Någon enstaka gång sitter det helt vanliga hållare men då är i regel pappret så tunt och hållaren så hårt spänd att man ändå bara får av en minibit. På min arbetsplats är det sämsta tänkbara kombination - flortunt papper inuti stor metallhållare. När man väl hittat pappret, lyckas man få av en pappersbit stor som ett frimärke.
Förpackningshysterin är också en ständig källa till irritation. Vi snackar förpackningar omöjliga att forcera i allmänhet och cellofanpapper i synnerhet. Alltså jag hatar verkligen cellofan! Vem uppfann det och varför?
Och slutligen, kopieringsapparater och skrivare. Dessa märkliga vidunder – när ska man nånsin förstå sig på dem? Där står den, alldeles nyservad, ompysslad och rensad på alla upptänkliga pappersrester, och det första som händer när man lägger i sitt lilla original är att det fastnar! Eller när man klickar på skriv ut på datorn, går och ställer sig vid maskinen för att invänta utskrift och – inget händer. Inget felmeddelande, bara… inget. Dagen därpå kan den däremot ha spottat ur sig tio ex.
Jag kan lova att det finns oändligt mycket mer att hetsa upp sig för, men det kan räcka för idag. Måste genast ägna mig åt mer pulssänkande tankar.