Strax före jul stod jag ett par eftermiddagar på Vibergas parkering. Jag stod där för Frälsningsarmén i Finspång som samlade in minst 25 000 kronor för att om möjligt förbättra julfirandet för 24 familjer i Finspång. Jag hoppas att deras jul blev bra.
Som namnet antyder så sitter inte Frälsningsarmén på höga hästar och väntar på att de som vill bli frälsta kommer och knackar på dörren till kyrkan. En armé söker sig till de frontlinjer där deras insatser behövs mest och där det finns chanser till genombrott, förändring och underverk. Frälsningsarmén söker sig till de fronter där människorna lider och plågas som mest under kriget för den dagliga överlevnaden. Min avsikt är inte att hävda, eller ens på marginalen antyda, att Vibergas parkering utgör ett av dessa värsta frontavsnitt. Tvärtom så sker ju insamlingen av medel helst och gärna på platser där möjligheten att skänka pengar är så stor som möjligt. Viberga med Stora Coop och alla andra handlare är ett bra exempel på en sådan plats. När det gäller själva givandet så är det givetvis så att "änkans skärv" är många gånger mer värd som uppoffrande prestation än vad en femhundring är från den som inte behöver den där femhundringen för sin välmåga. Markusevangeliet bär vidare Jesus ord genom seklen och genom generationerna: "”Där kom också en fattig änka och lade ner två små kopparmynt, några ören. Då kallade han till sig sina lärjungar och sade till dem: "Amen säger jag er: Denna fattiga änka lade dit mer än alla de andra som lade något i offerkistan. Ty alla gav de av sitt överflöd, men hon gav av sin fattigdom, allt vad hon hade att leva på."
Att ge av sin fattigdom är större än att ge av sitt överflöd. Så är det. Men Frälsningsarmén är som sagt en jordnära och pragmatisk rörelse. Ska man kunna hjälpa människor och familjer i nöd med julfirandet är det därför bättre att stå med sin insamlingsgryta på parkeringen i Viberga än vid parkbänkarna utanför Systemet eller i kommunhusets garage.
Det är viktigt att säga att det också är stort och mycket bättre att ge av sitt överflöd än att inte ge av sitt överflöd.
En av de eftermiddagarna jag stod där på Vibergas parkering så regnade det konstant under två timmar. Regn är sällan bra för utomhus insamlings/opinionsverksamhet. Tro mig; jag har stått på gator och torg och parkeringar och marknader för Socialdemokraterna, för Hasselarörelsen, för Friskolorna och för Folkbladet. Regn är ingen katastrof. Alla vet att det regnar ibland. Regn är otur. Men väderotur ingår i alla verklighetsnära kalkyler för utomhusverksamheter. Regnar det så får man göra som ordspråket lärt oss att Stockholmarna gör när det regnar: Man får låta det regna.
Frälsningsarméns insamlingsgryta kokade inte över under de där regntimmarna. Men det kom in lite drygt 1000 kronor i vart fall.
Min andra eftermiddag på Viberga var nästan helt regnfri. Vilket öppnade upp för mer småprat, mer vänliga leenden och mer små och stora bidrag. Den fysiska insamlingen på gator och torg är fortfarande viktig för Frälsningsarmén. Tidigare år på Viberga har kårens orkester medverkat och fått folk att stanna till för att lyssna på de svängiga tonerna. I den pandemitid där vi lever just nu är emellertid folksamlingar utöver fyra personer utanför den accepterade normen. Därför fick orkestermedlemmarna låta sin blåsinstrument, gitarrer och trummor vila denna december. Frälsningsarmén finner sig dock nya vägar när de gamla inte är så farbara för tillfället. Finspångskåren har haft ett "håll grytan kokande"-event på Facebook och man har även etablerat partnerskap med sponsorer på Viberga. Rörligheten i tankar och gärning och fokuset på att få in medel till den sociala hjälpverksamheten är ett adelsmärke för Frälsningsarmén som har genomlevt och överlevt många pandemier och andra frostnätter under sin tid på jorden.
Jag står hellre utomhus än inomhus vid insamlingskampanjer på Viberga. Den väldiga utomhusparkeringen ger ett brett och öppet panorama för sociala iakttagelser. Att "titta på folk" som vi inte känner och fantisera om hur de har det med det ena och det andra; det är en kär och mycket mänsklig syssla som jag inte skäms för att praktisera. En sak som slog mig i år var att alltfler bilar inte längre låter som bilar brukar låta. De susar fram mer än vad de brummar fram. En väldigt brummig bil stannade mycket nära Frälsis gryta. En ung kvinna steg ut bilen och ryckte ner två stora sedlar i grytan, log vänligt och brummade iväg igen. Änkans skärv åker brumbil. Så kan det vara.