Det blev skolavslutningar även i år om än lite annorlunda. En lång härlig sommar ligger framför barnen. Tid är ju annorlunda när man är barn och det är ju helt sant att tiden bara går fortare ju äldre man blir. Jag som minns mitt sista sommarlov står inför något som möjligen blir min sista semester.
Att få arbeta med barn är något helt fantastiskt och det har jag fått göra hela mitt yrkesliv. Många av alla dessa barn som jag mött genom åren har varit mycket viktiga för mig även rent personligt. Goda människor som berikat mina dagar och gjort svåra stunder mindre svåra. Jag har fått ”glad att se dig kramar” ”tröstkramar” och ”trösta mig kramar”. Jag har sett barn överträffa sig själva och övervinna hinder. Jag har sett barn slå ut i blom! Jag har bett barn om förlåtelse när jag varit ovanligt korkad och när jag fått förlåtelsen har jag kunnat veta att det verkligen är så. Barn har ofta en ärlighet som många av oss vuxna förlorat och därmed börjat säga en sak och mena något annat. Man behöver vårda barnet i sig själv och helst vara alla sina åldrar om man vill blir så klok som möjligt.
Mina hundgrannar tycks verkligen njuta sommaren även om dom knappast har just sommarlov. Dom rusar ut i trädgården i vild extas, är i nuet och i varje doft, blir lyckligt glada att se husse även om husse bara varit borta en kvart. ”Du finns, vi älskar dig”. Hundar har lite av det där barn har. Jag får också lust att nosa runt och lukta på allt eller kanske inte allt. Vara i stunden och bli helt uppfylld över att någon jag älskar faktiskt finns. Man ska inte alltid vara på väg någon annanstans. Man ska vara i nuet. Man behöver möjligen vårda hunden i sig själv.
I svåra tider blommar mycken godhet och kontrasten blir mycket påtaglig när ondska och människoförakt tittar fram. Det finns alltid värden att stå upp för. För just nu och för framtiden. Alla människors värde och lika värde tycks liksom extra påtagligt i dessa tider. Det finns hopp om framtiden och vi är alla, om än i olika omfattning, framtiden. Det blir inte bara som det blir utan som vi gör. Detta kan kanske kännas betungande men vi är många och gör man inte det man förmår är man ”ingen människa utan bara en liten lort” som Astrid skrev. Man behöver kanske vårda sin inre Astrid.
Jag städar mitt kontor och försöker sätta allt pågående i någon sorts vila. Om man lägger alla papper i snygga högar ser de mer avslutade ut men det känns inte som att kontoret riktigt unnar mig min ledighet. Jag lovar blommorna, som tittar undrande på mig, att regelbundet återkomma för att förse dem med vatten. Svårast är det att släppa tankarna på alla de barn som på olika sätt haft det svårt under året. Ibland är inlevelsen i andra lite tung men jag vet samtidigt att förmåga till inlevelse i andra är en sorts förvärvad, eller möjligen bevarad, gåva.
Som rektor fick jag, till och med förväntades, hålla tal vid skolavslutningar och jag får liksom lust att hålla ett tal även vid denna min kontorsavslutning. Jag ville då få tacka de barn som delat sina tankar och önskningar med mig. Jag ville då också tacka alla vårdnadshavare som gett mig förtroende gällande det viktigaste i deras liv. Det blir inget tal, det vore ju väldigt fånigt att stå här och prata för ingen. Som rektor fick man blommor och kramar men här på kontoret får jag inga blommor och kramas ska man ju ändå inte.
Så här i skrift önskar jag ändå dig bäste läsare en fin sommar och så här i skrift tackar jag också alla hjältar som jobbar i skolor, förskolor och på fritidsgårdar. Det blir ju inte bara som det blir utan som vi gör. Sommaren är här och vi ska vara rädda om varandra, hålla avstånd men vara nära. Kanske njuta av mindre och kortare resor än vanligt. Kanske få syn på nära mirakel och ana nya dofter. Kanske rent av vandra på sommarängarna med men en liten barnhund som heter Astrid tätt intill våra steg och våra hjärtan.