Poff! Ledigheten var över snabbare än man hann säga julskinka. Dagarna som skulle användas till att vila upp sig, få ny energi, ladda batterierna och en massa andra floskler, är redan ett minne blott.
Efter nån timme på jobbet är det som om det aldrig har hänt över huvud taget.
Nu är det vardag igen, helvetesjanuari, oxveckor. Pengarna är slut långt innan månaden och kallt är det också. Får nästan lite dåligt samvete när det verkar som om jag saknat skolan mindre än eleverna. Bland dem finns en utbredd uppfattning om att vuxna älskar att jobba. Jo vars, men ledighet är inte så dumt heller, om jag måste välja.
Efter skollov dyker det ofta upp uppmaningar att man som lärare inte ska fråga eleverna vad de gjort under ledigheten. Det är ju så klart bra, det som förvånar mig är att den uppmaningen fortfarande verkar behövas. Kan det verkligen finnas personal inom skola och omsorg som ännu idag ber barnen att rita och berätta om sitt bästa sommarminne? Sin finaste = dyraste julklapp? Eller rita teckningar till mors och fars dag.
Ganska många barn är nog tacksamma över att det äntligen är vardag igen, saker återgår till det normala och man får gå till skolan. Egentligen är väl jag också det, tacksam alltså, när jag väl åter vant mig vid de tidiga morgnarna. Och det konstiga är ju att man ofta får mycket mer gjort hemma efter en hel dag på jobbet, än när man gått hemma och skrotat hela dagen. Det är väl tur att jag inte har för mycket fritid, för då skulle jag nog totalt förslappas. Jag minns en period som arbetslös, tempot var ett helt annat och jag klarade/orkade sällan mer än en aktivitet per dag, om ens det efter ett tag, det mesta gick ju lika bra att göra i morgon – eller nästa dag.
Vardagen är helt ok faktiskt. Många som hamnat i svåra situationer, sjukdom, arbetslöshet, kanske flykt, vittnar ofta om att det är just vardagen man saknar. Den där när just inget särskilt händer, allt är bara som vanligt liksom. För den, där inget längre är som vanligt, är det antagligen det man saknar mest. Jag är nog böjd att hålla med, trots allt. Faktum är att det ibland känns som om det vore bättre om det var vardag jämt, eftersom ledighet mest ger ångest över att man inte tar tillvara på tiden ordentligt och snart ska man börja jobba igen. Jo jo, i-landsproblem är väl vad det är.
För tillfället befinner sig en av sönerna på långresa till Thailand och Bali. Det kommer små uppdateringar via Instagram och Facebook på undersköna stränder och kristallklart vatten, så långt ifrån vardag man kan tänka sig. Det ser alldeles underbart ut och jag tänker att nästa år, då ska jag också resa bort mitt i vintern! Men även då kommer det förmodligen att kännas helt ok att återvända till vardagen igen, för det är trots allt det som på nåt sätt är livet.