Vi förbannar de mörka molnens utbredning som flytspackel över den himmel som nyligen såg så lovande klarblå ut. Vi öppnar SMHI-appen för femtielfte gången och när det faktiska vädret och prognosen inte synkar, funderar vi på allvar om vi inte kan stämma någon. Hur kan fyra till fem veckor, av totalt 52, få så stor uppmärksamhet?
Det är förväntningarna som ställer till det. Förväntningar som förväxlas med förhoppningar och de är både orimliga och naiva. Jag styrs av förvrängda minnen från barndomens evighetslånga sommarlov med bad, fiske och barfotalekar på daggvåta gräsmattor, kryddade med reklam om lyckliga familjer i den svenska skärgården eller i pittoreska grekiska byar.
Jag vet att hjärnan luras och att förväntningarna är orimliga. Jag vet att minnet överdriver det goda och förminskar det kärva. Men jag är bara människa och dras också med i drömmen om det harmoniska, avspända och äventyrliga livet. Men är då alla förväntningar av ondo, eller finns det något förutsägbart att klamra sig fast vid, för att överleva denna öken av arbetsbefrielse?
En konstant sanning, oavsett om du är rik eller fattig, hemma eller på resande fot, är att det alltid kostar mer än vad du hade förväntat dig. Det spelar ingen roll hur disciplinerad du varit gällande experternas förnumstiga råd om att “rätta mun efter matsäcken”. Finns det en mer öppen dörr att sparka in?
Det är heller inte så lätt när munnen är stor och magsäcken elastisk. Rent monetärt är det väl dyrare att semestra i Monaco än i Sverige, men faktum kvarstår. Det blir alltid dyrare än förväntat, särskilt om du har tonåringar, som förutom swishrelationen också ska äta en glass i kvarten, dricka en platta energidryck i veckan och återstoden av tiden tömma skafferierna på allt ätbart. Det ska fikas och tankas, ätas ute och köpas konsertbiljetter och all den tid du annars lägger på ditt jobb, läggs nu på konsumtion.
Den andra sanningen är att barn inte har samma mål med sina sommarlov som du har med din semester. Ni som har småbarn vet att sammanhängande sömn inte existerar. Dina drömmar om enskilda badplatser grusas, eftersom de små liven hellre badar i nedkissade bassänger eller i sjöar där det är så långgrunt att semestern hunnit ta slut innan du har hunnit doppa dig.
Med tonåringar blir det inte lättare.
Illusionen om lata dagar i sommarstugan eller på en playa vid Medelhavet, krockar med slynglarnas önskemål om att hänga med kompisar eller att de plötsligt ska sommarjobba. Det sistnämnda strider dessutom mot din syn på uppfostran. Först tjatar du om att de ska skaffa sommarjobb, eftersom du minsann började sommarjobba redan som elvaåring, men när de väl har fått jobbet, krockar givetvis arbetstiderna med din plan om sammanhållen familjetid.
Den tredje sanningen är att du alltid, någon gång under varje semesterdag, räknar ner till den dag du ska infinna dig på jobbet igen. Redan under första veckan börjar hjärnan att bråka. “Nu är det bara tre och en halv vecka kvar av semestern”. “Nu är det bara 18 dagar kvar och jag som inte ens har kommit ner i varv än.” Nedräkningshjärnan för bort dig från den dagvillhet du så väl behöver. Den vill att du ska våndas över framtiden, med samma logik som sömnlösa nätter när du tittar på klockan var tjugonde minut och stressar upp dig för att du inte kan somna.
På samma sätt blir du lika förvånad när semestern är slut, som när väckarklockan ringer. Nu kanske ni tror att jag är en bitter man som vältrar sig i icke-problem därför att han har det för bra i livet? Det är sant. Till viss del i alla fall, vilket jag är beklagligt medveten om. En av avkommorna sa nyligen: "Pappa, du är en vit, medelålders privilegierad man som inte vet någonting om livet…” Även om jag då tyckte att det var en orättvis beskyllan, hade hon trots allt en poäng.
Jag har det numera för bra för att förstå nöden, eftersom ett gott liv oundvikligen får dig att höja förväntningarna på livet, vilket inte minst gäller de surt förvärvade semesterdagarna som aldrig tycks hålla vad de lovar. Finns det då någon lösning i sikte? Svaret står nog att finna i sanningen om acceptans. Acceptera livet, inklusive semestern, för vad det är och inte för vad du vill att det ska vara. Krydda den sanningen med självdistans och tacksamhet så känns det snart bättre. I alla fall till nästa semesterperiod, för då har din hjärna fått dig att glömma vad du har lärt dig.
Happy Vacation.