Jag har trott att man måste stå mitt i vägen under rusningstrafik, den verkliga, den själsliga, den ekonomiska, den strategiska, den resultatinriktade.
Jag har trott att man man måste starta varje morgon genom att dyka rakt ner i sin samtid. De flesta människor lever sina liv i en sorts hysterisk ängslan över vad deras samtid ska tycka och tänka om dem.
Jag har varit en av dem.
Samtiden är en slags vardagens lägervakt. Vi gör vad han än skriker åt oss, trots att vi innerst inne och egentligen vet bättre.
Men nu... Det är som att plötsligt kunna se klart. En av mina stora litterära förebilder är Marcel Proust. Han var en tvärhand hög fransk homosexuell man som levde i Paris för 100 år sedan. Han låg de sista 20 åren av sitt liv i en stor säng med äggkartonger på väggarna (för att dämpa ljudet från gatan utanför) och med gardinerna fördragna.
Inne i denna kokong skapade han sitt mästerverk ”På spaning efter den tid som flytt”. Han skapade en hel värld som han befolkade med människor han träffat genom livet, umgåtts med, älskat, blivit lämnad av och hundratals andra. Han gick knappt ut på slutet. Han sov på dagarna med de tunga gardinerna tätt framför fönstren. Han skrev på nätterna. Hans vänner fick på sin höjd träffa honom under korta sessioner där han mest satt och harklade sig och ville tillbaka till sitt skrivande.
Sedan dog han.
Och boken då?
Som egentligen är sju böcker?
Det är en oändlig värld som öppnar sig. Jag har inte träffat på en enda människa som inte känt ”Men den här romansviten handlar ju om MIG” efter att ha läst På spaning efter den tid som flytt.
Prousts universum fanns på insidan. Allting av värde finns på insidan. Larmet, krogarna, debatterna, festerna, mötena, samtalen, de eviga fruktansvärt långtråkiga samtalen människor emellan, som känns så väldigt viktiga medan de pågår, är ju bara luft, är bara lådor fulla med vind.
Allt av värde ryms inuti oss. Allt som larmar och gör sig till, allt det som världen vill hälla rakt ner och in i dig är för det mesta alltid bara mörker.
Ju äldre man blir, ju mer av värde rör sig inuti oss. Jag har fyra eller fem gator här i Stockholm som jag går på, några till som jag tar mina löprundor på. Det är inte fler än när jag bodde i Norrköping. Då var det ungefär samma.
Men för varje år som går så blommar ännu ett kvarter här inuti. Jag får överblick över gator och gränder där jag rört mig genom livet och jag använder allt och alla jag mött i det jag skriver och när jag gör det riktigt bra så kan jag bygga en sorts bro av ljus mellan dig och mig och du kan komma mig till mötes på den bron och då kan vi upptäcka vilken välsignelse det finns i att upptäcka att man inte är ensam, att det bara är en lögn som världen försökte sälja dyrt till oss.