Jag brukar säga att jag älskar Barks buss. Då brukar människor svara att man inte kan älska ett bussbolag. Nyligen åkte jag med Barks till Kolmården. En fantastisk resa.
Jag jämför med andra bussresor jag gjort. Att åka buss i Afrika är alltid ett äventyr. Det börjar redan när man köper biljett och ingen kan svara på vilken tid bussen avgår. Den kör när den är full, förstås. Om en timme eller i morgon. Det är svårt att beskriva känslan när man sitter där, trångt och i kläder genomblöta av svett, och någon slår sig ner på sista sätet. Man tänker att ”Yes, äntligen åker vi”. Men bussen är så klart inte full förrän det står och sitter människor i hela bussgången också.
Någon gång är man i alla fall på väg. Tills bensinen tar slut. När man har varit med om några bensinstopp på bussar i Afrika är det lätt hänt att man försiktigt frågar chauffören:
– Varför tankar du inte INNAN du får bensinstopp?
Busschaufförerna tittar alla på mig som om jag är lite trögfattad. När bensinen är slut så tankar man helt enkelt. Det är inte konstigare än så.
– Jaha, du vet att det finns en bensinstation här i närheten, alltså? säger jag.
Nej, men annars finns det alltid någon person utmed vägen som kan sälja en flaska eller dunk bensin. Inga problem!
En gång i Ghana stannade bussen framför en skraltig träbro.
Nä, den här bron kommer inte att hålla för bussen. Om ni tar er över till fots så kommer det nog en buss på andra sidan någon gång, sa busschauffören innan han släppte av oss och körde tillbaka samma väg som han kommit.
Jaha ja. Det gjorde det ju till slut.
En gång i Nicaragua, i en gammal utdömd amerikansk skolbuss, var vägen, som knappt var en väg, så dålig att alla passagerare fick hoppa av bussen och gå bredvid. Fast jag var ganska tacksam för det. Hade jag stått kvar på bussen hade jag spytt någon i nacken.
Första gången vi gjorde resan i krigets spår i Bosnien tillsammans med elever blev vi hämtade av hyrbussen vid flygplatsen i Zadar sent på kvällen. Resan gick i den svarta natten på slingriga vägar över bergen mot Sanksi Most när gasvajern gick av. Chauffören körde resten av resan med gasvajern, som gick upp genom växellådan, i handen. Nästa dag tog samma bussbolag en ny buss, men när vi var på väg mot Srebrenica kände vi hur bussen började vobbla. Vi svängde in på en mack och konstaterade att vi höll på att tappa ett hjul.
Eller den gången med andra elever vid en trasig buss på savannen i Tanzania …
Tack och lov har jag sluppit busskrock, men lite kulturkrock blir det ibland.
Jag vill förstås inte ha någon av mina bussresor ogjorda, men jag älskar Barks buss mest. Chaufförerna är så äkta trevliga att alla som rest med dem kliver av som lite bättre människor.