I början var inte min misär en regnpinad ruin. Missbruk tar tid på sig.
Det viktigaste som spriten gjorde för mig i början (senare hotade den mitt liv och ingenting annat) var att den förde mig närmare människor. Jag var mycket ensam som barn, älskade ensamheten dessutom.
Jag kände mig trygg och säker där. Jag var aldrig rädd vare sig för mörkret eller för tystnaden. Jag trivdes med att läsa, leka och ta märkliga promenader helt ensam. Jag brukade tala med mig själv, föra resonemang, diskutera moraliska utmaningar. Jag insåg inte då att det var med Gud jag talade. Jag insåg inte då att mina samtal inte var monologer, utan en dialog med Gud. Hade någon påpekat det för mig där och då hade jag nog nekat till det, men så här i efterhand kan jag se att det var så det var.
Jag var aldrig ensam när jag var ensam. Det är en väldigt trösterik tanke som både utmanar och bekräftar. Jag kan utan överdrifter säga att den tanken åtminstone vid tre eller fyra tillfällen räddat mitt liv och jag kan också säga att jag vid långt fler tillfällen än så verkligen försökt göra mig av med den tanken. För är man aldrig ensam, står man alltid till svars, och det finns ingen chans att ha hemligheter. Och vi människor älskar våra hemligheter. Vi odlar dem. Vi sår våra hemligheter i brottsligt mörker och till sist hamnar vi i en återvändsgränd av skuld och lögner.
Vid en tidpunkt förändrades ensamheten och blev statisk och sorgsen. Mitt försvar var att bygga en mur mot min omgivning. Alkoholen rev den muren i ett enda slag.
Plötsligt kom människor gående emot mig i dammet. Plötsligt log de. I ett enda slag hade de varma kroppar, öppna händer, bultande hjärtan. Jag älskade den där platsen. Jag älskade spriten för att den tog min hand och ledde mig rakt igenom det iskalla ösregnet och ut på andra sidan, och jag älskade spriten eftersom den visade mig människor som var som jag, lika rädda som jag, lika tafatta som jag, lika desperata som jag.
Jag älskade spriten eftersom den ledde mig till människor. Åtminstone i början. I slutet ledde den istället mig bort från dem.
Jag trivdes med de utslagna. Jag tyckte mycket om att sitta på syltorna och känna eftermiddagen stilla rusa genom mina vener. En bra dag i mitt liv var att sitta på Västerhus i Majorna, eller på någon av pubarna på Centralen och eftertänksamt och stilla känna berusningen kapa alla förbannade nervtrådar till det förflutna och till framtiden, dämpa min rädsla inför allting och också öppna tunga dörrar i stormen, som människor kunde komma gående igenom.
Jag blev fri, sedd, verklig.
Det var verkligen som att komma hem efter en lång resa.
På flera sätt tror jag det var min ensamhet som ledde mig till samtal med Gud. För det var med Gud jag talade. Jesus kom senare in i mitt liv, mycket senare.
Spriten kom som en bödel förklädd till en vacker brud. Jag ville gifta mig med henne och priset jag fick betala för att se hennes riktiga vilja med mitt liv blev mycket högt. Men jag lyckades genomskåda henne. Många får aldrig den chansen utan hinner dö. Se alltid på fyllot som på din bror eller syster. Han är som du. Att se sig själv i andra är vad solidaritet handlar om.
Varje morgon ber jag om att slippa känna lust till förstörelse. Varje morgon blir jag bönhörd. Så enkelt sker mirakel.