Ni vet den där känslan av pinsamhet när man ägnar sig åt någonting man inte borde men ändå inte kan låta bli?
Man trycker upp skämskudden i ansiktet men kastar ändå en förstulen blick då och då förbi kuddkanten.
Det kan vara en jättedålig film eller TV-serie som man ser om och ofrivilligt skrattar åt men bara när ingen finns i närheten. Eller en låt som man vet är banal och bara består av tre ackord. Men ändå.
Det går inte att låta bli. Det blir en sorts masochism.
Jag är inne i en sådan fas just nu. Jag har nämligen upptäckt Feministiskt Initiativs nättidning Feministiskt Perspektiv.
Det började med en titt i deras kalendarium.
Vad sägs till exempel om kursen: ”Litteratur och vithetskritik”, där ”vithetskritiken sätter litteraturen i relation till kolonialism, rasism och motstånd genom att fokusera gestaltningen av fenomenet vithet”. Notera att en ljus hudfärg benämns som ett fenomen, som om man just gjort en banbrytande upptäckt som helst bör ställas ut på något museum till allmän beskådan. Det enda hindret skulle väl i så fall vara att majoritetsbefolkningen i Sverige faktiskt har ljus hy, irriterande nog.
Om man inte känner sig så sugen på lite självhat finns det gott om andra alternativ.
Man kan ”Trumma för träd-Women drum for trees” där man får möjlighet att bevittna ett möte mellan renskinnstrummor från Purkijaur i Jokkmokk och vildhäst- och hjortskinnstrummor från Dartmoore i södra England.
Om du är mer äventyrligt lagd kan du anmäla dig till kursen i Antirasistisk organisering där möjlighet ges till att ”utvecklas till en grym ledare i den antirasistiska rörelsen”. Här gäller det dock att skynda på med anmälan, antalet platser är begränsat.
Men nättidningen har också en ”sexkrönikör” vid namn Sandra Dahlén som skrivit en betraktelse med rubriken ”Gillar heteromän fittor”?
Sandra har sannolikt gjort århundradets upptäckt; heterosexuella män tycker inte om det kvinnliga könsorganet.
Männen är på sin höjd nyfikna på det kvinnor har mellan benen, men inte mer.
Å andra sidan verkar ju kvinnor inte heller vara så intresserade av mäns könsorgan så det jämnar ut sig, enligt skribenten som längtansfullt verkar drömma sig bort till en värld med penislösa män.
Sandra verkar ha slagits av denna insikt under en födelsedagsmiddag med väninnor och känslan av att ha snubblat över någonting unikt måste ha tilltagit för varje glas rödtjut hon hällde i sig.
Enligt RFSU:s rapport Kådiskollen uppger hela 48 % av kvinnorna att de är nöjda med sexlivet och orsaken till missnöjet hos de resterande kvinnorna är att man har för lite sex.
Inte siffror som tyder på ett ointresse för det motsatta könet direkt.
Det är märkligt hur könsfixerade vissa partier är.
Ett annat extremistiskt parti, Miljöpartiet, har nyligen beslutat om en ändring i läroplanen för grundskolan där könsneutrala begrepp som ”barn” och ”elever” ska användas istället för ”flickor” och ”pojkar” om det inte är ”motiverat för att påvisa ojämlikheter mellan kvinnor och män”.
”Regelmässig eller slentrianmässig könsuppdelning ska inte förekomma”, har utbildningsminister Gustaf Fridolin bestämt. Ändringen träder i kraft redan från och med 1 juli och tanken är att den även ska omfatta gymnasieskolan.
Här har alltså ett parti i regeringsställning bestämt att förskolan, grundskolan och gymnasieskolan i möjligaste mån ska motarbeta könsidentiteten hos flickor och pojkar, förlåt, barn och elever.
Samtidigt verkar inte partiet ha några som helst problem med segregering baserat på kön i andra sammanhang som till exempel separata tider för män och kvinnor på badhus.
Jag kanske borde lämna över skämskudden till Fridolin istället.