Solen som ett smycke på en vacker blå himmel. Den där solen, den där lätta värmen, de där varsamma plusgraderna, den där försiktiga värmen som solen faktiskt ger, människorna som vrider sina fårade vintriga ansikten mot den där himlen, som i bön, i tacksamhet, i förhoppning och tillförsikt.
Det är vackert.
I går var jag med Michaela och åt en fin middag på en italiensk restaurang.
Min farsa är ju italienare och en mästare i köket. Hans lätt förvirring upphör när han står vid spisen.
Jag testade att stå bredvid honom och göra exakt som han gjorde (vi ägnade oss åt Minestrone-soppa) och sedan åt vi resultatet.
Hans soppa blev gudomlig, världsklass, oerhörd, astronomiskt god.
Min? Som Blå Band. Ändå stod jag där och gjorde exakt som han gjorde.
Men han har gåvan. Jag har den inte. Min talang är någon annanstans.
Hur som helst, jag kan min italienska mat, jag är extremt kräsen när det gäller italiensk mat, jag har ätit den i särklass bästa italienska maten på den här jorden, i Rom, i Bologna, men kanske framförallt hemma hos mina fastrar utanför Vicenza och Ferrara…
Så jag vet vad jag snackar om.
Mitt liv just nu är några blickar ut från grottan jag gömt mig i. Det är kontemplation, återhämtning, stillhet, insamlande.
Jag skriver men jag gör också det som Samuel Beckets fru hade så svårt att förstå, nämligen det tysta insamlandet. Hon brukade banka i taket när det gick för lång utan att hon hörde sin make knattra på sin skrivmaskin. Men skrivande handlar bara delvis om att skriva. Det handlar om väldigt mycket annat också, allt det som pågår innan, före.
Livet då?
Jag krigar på. Jag har en juridisk strid att ta och det är som det är. Jag tänker ta den striden Jag tänker inte bli som de där männen som förlorade utan att ens försöka...
Jag är inne på min tredje advokat nu...
”Ett party i en papperskorg” som Imperiet sjunger.
Lite av det där har hängt med i mitt nya liv.
Men jag är med Michaela och det är fantastiskt. Jag älskar henne mer och mer och jag har aldrig varit med om det förut. Det är säreget och storslaget.
Jag tar en fin löprunda också, ner genom Skinnarviken, Söder Mälarstrand, de där hysteriska broarna intill tågen, bort mot Stadshuset och vem kommer strosande där i solgasset om inte Mauro Scocco så jag använder honom som en ursäkt att vila i tio sekunder och kramar honom innan jag springer vidare längst Norr Mälarstrand men jag får hålla till på cykelbana eftersom promenaden nere vid vattnet kryllar av soltörstande människor som verkligen vill värka den här dumma, stumma, trista, gråa vintern ur kroppen.
Våga vägra vinter som Ledin sjunger.
Livet är en besynnerlig svart gren av höst, vinter och gamla gravar. Men livet är också så oerhört mångfacetterat, så ljust, så välsignat, så oerhört värdefullt och dyrbart.
Nåden. Guds gåva till oss fast vi inte är värd den.
Och ibland är vi ändå värd den.
Det är stort.
Lyssnar på Filosofiska Rummet i P1 och de pratar om yttrandefriheten och hur det står till med den i Sverige men ingen i panelen vågar ens yttra ett ord om gammelmedias skräck för den nya mediala ordningen och som vanligt är ingen därifrån inbjuden. Det är intressant att höra eliten diskutera vilket oerhörd väl fungerande yttrandefrihet vi har i Sverige när det är alltid är samma namn som virvlar runt, varje gång.
Själva debatten och de som debatterar är beviset på hur strypt yttrandefriheten är i vårt land. Utan sociala medier och allt det som eliten föraktar och förkastar hade vi levt i en diktatur.
Men solen skiner. Barnen leker. Jag är lycklig, eller så lycklig som en man som jag kan vara.
Och livet?
Alltid ett party i en papperskorg…